Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 27. Den fula ankungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ut och slog med sin träsko sönder isen och bar så ankungen
hem till sin hustru. Der blef han återkallad till lif.
Barnen ville leka med honom, men ankungen trodde, att
de ville göra honom illa, och for i förskräckelsen midt upp
i mjölkfatet, så att mjölken sqvalpade ut på golfvet; gumman
skrek och slog med händerna i vädret, och så flög han i
tråget, der smöret låg, och så ned i mjöltunnan och upp igen.
Åh, så han såg ut! Gumman skrek och slog efter honom med
eldtången, och barnen sprungo omkull hvarandra för att fånga
ankungen, och de skrattade och skreko. Väl var det, att
dörren stod öppen; ut for han bland buskarna i den nyfallna
snön — och der låg han som i dvala.
Men det skulle bli allt för bedröfligt att berätta all den
nöd och det elände, han måste uthärda under den stränga
vintern — — han låg i mossen bland vassen, då solen åter
började att skina varmt; lärkorna sjöngo — det var härlig vår.
Då lyfte han med ens sina vingar; de susade starkare än
förr och buro honom kraftigt framåt; och innan han rätt visste
af det, var han i en stor trädgård, der äpleträden stodo i blom,
der syrenerna doftade och hängde på de långa, gröna qvistarna
ända ned mot de slingrande kanalerna. Ack, här var så
vackert, så vårfriskt! Och ut ur de täta buskarna midt
framför honom kommo tre vackra, hvita svanar; de blåste upp
fjädrarna och flöto så lätt på vattnet. Ankungen kände igen
de präktiga djuren och betogs af ett underligt vemod.
— Jag vill flyga fram till dem, de kungliga fåglarna, och
de skola hugga ihjäl mig, derför att jag, som är så ful,
vågar närma mig dem; men det är det samma! Bättre att
dödas af dem än att nypas af ankorna, hackas af hönsen,
sparkas af pigan, som sköter hönsgården, och slita ondt om
vintern. Och han flög ut i vattnet och sam fram mot de
präktiga svanarna; dessa sågo honom och sköto med uppblåsta
fjädrar fram emot honom.
— Döda mig bara! sade det stackars djuret, böjde sitt
hufvud ned mot vattenbrynet och väntade döden; — men hvad
såg han i det klara vattnet? Han såg under sig sin egen
bild; men han var icke längre en klumpig, svartgrå fågel,
ful och stygg, utan var sjelf en svan.
Det gör ingenting att vara född i ankgården, om man bara
legat i ett svanägg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
