Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 28. Granen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Äfven de små råttorna uteblefvo slutligen, och då suckade
trädet: Det var ändå bra trefligt, då de sutto omkring mig,
de lifliga små råttorna, och hörde på hvad jag berättade. Nu
är äfven det förbi. Men jag skall komma i håg att roa mig,
då jag tages fram igen.
Men när skedde det? — Jo, det var tidigt en morgon; då
kom folk och stökade om på vinden; lådorna flyttades, trädet
framdrogs; de kastade det visserligen något hårdt mot golfvet;
men strax släpade en karl det bort till trappan, der dagern
lyste.
— Nu börjar lifvet igen, tänkte trädet; det kände den
friska luften, den första solstrålen — och nu var det ute på
gården. Allt gick så fort, att trädet rent af glömde att
betrakta sig sjelft, ty det var så mycket att se rundt omkring.
Huset låg invid en trädgård, och allt blomstrade der inne;
rosorna hängde så friska och doftande ut öfver det lilla
staketet, lindarna blommade och svalorna flögo omkring och sade:
Qvirre-virre-vitt, min man är kommen! Men det var icke
granen de menade.
— Nu skall jag lefva! jublade trädet och bredde sina
grenar vidt ut; ack, de voro alla vissna och gula! Det var i en
vrå bland ogräs och näslor det låg. Guldpappersstjernan satt
ännu uppe i toppen och glimmade i det klaraste solsken.
På sjelfva gården lekte ett par af de muntra barn, som vid
jultiden hade dansat omkring trädet och varit så glada åt det.
Ett af de minsta sprang fram och slet bort guldstjernan.
— Se, hvad som ännu sitter qvar på den otäcka, gamla
julgranen! sade barnet och trampade på grenarna, så att de
knakade under dess stöflar.
Och trädet såg på all blomsterprakten och friskheten i
trädgården, det såg på sig sjelft och önskade, att det hade fått
stanna i sin mörka vrå på vinden; det tänkte på sin friska
ungdom i skogen, på den glada julaftonen och på de små
råttorna, som med sådant nöje hade hört på historien om
Klumpe-Dumpe.
— Förbi! förbi! sade det stackars trädet. Om jag ändå
hade gladt mig, då jag kunde det! Förbi! förbi!
Och gårdsdrängen kom och högg trädet i små bitar, der låg
en hel hög. Det blossade vackert upp under den stora
bryggkitteln, och det suckade så djupt, och hvarje suck var som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
