Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 29. Snödrottningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Kay, hvad gör du? ropade den lilla flickan; och då han
såg hennes förskräckelse, ryckte han af ännu en ros och sprang
så in genom sitt fönster bort från den snälla lilla Gerda.
När hon sedan kom med bilderboken, sade han, att den var
för dibarn; och om mormor berättade sagor, kom han alltid
med ett men — ja, kunde han komma åt, så gick han bak
efter henne, satte på sig glasögon och härmade hennes tal; det
var alldeles likt, och så skrattade man åt honom. Han kunde
snart härma talet och gången hos alla menniskor vid hela
gatan. Allt som var eget hos dem och icke vackert, det
förstod Kay att göra efter, och så sade folk: Han har bestämdt
ett utmärkt hufvud, den gossen! Men det var glasskärfvan,
som han hade fått i ögat, glasskärfvan, som satt i hjertat;
derför var det, som han retades med sjelfva lilla Gerda, som af
hela sin själ höll utaf honom.
Hans lekar blefvo nu helt annorlunda än förr, de voro så
förståndiga; — en vinterdag, då snöflingorna yrde, kom han
med ett stort solglas, höll ut sitt blå rockskört och lät
snöflingorna falla derpå.
— Se nu i glaset, Gerda! sade han, och hvarje snöflinga blef
mycket större och såg ut som en präktig blomma eller tiouddig
stjerna; det var vackert att skåda.
— Ser du, så konstigt! sade Kay. Det är mycket
intressantare än de verkliga blommorna! Och det fins inte ett enda
fel hos dem; de äro alldeles regelbundna, bara de inte smälta.
Kort derefter kom Kay klädd i stora vantar och med sin
kälke på ryggen; han skrek Gerda alldeles i örat: Jag har fått
lof att åka på det stora torget, der de andra leka. Och så var
han sin kos.
Der borta på torget bundo ofta de djerfvaste pojkarne sina
kälkar fast vid böndernes vagnar, och så åkte de med ett godt
stycke. Det gick just så att det var lust åt. Bäst som de lekte,
kom en stor släde; den var alldeles hvitmålad, och uti den satt
någon, insvept i en luden, hvit pels och med hvit, luden mössa.
Släden for två gånger omkring torget, och Kay fick i en hast
sin lilla kälke fastbunden vid den, och nu åkte han med. Det
gick fortare och fortare rakt in på närmaste gata; den, som
körde, vände om hufvudet och nickade så vänligt åt Kay; det
var som om de hade känt hvarandra. Hvarje gång Kay ville
lossa sin lilla kälke, nickade den andre igen, och så blef Kay
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
