Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- 29. Snödrottningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gossen blef förskräckt och hoppade ned från stolen; då var det
som om en stor fågel flugit förbi utanför fönstret.
Dagen derefter blef det klart och kallt — och så blef det
töväder — och så kom våren; solen sken, det gröna stack fram,
svalorna bygde bo, fönstren öppnades, och de små barnen sutto
åter i sin lilla trädgård högt uppe i takrännan öfver alla
våningarna.
Rosorna blommade denna sommar så makalöst; den lilla
flickan hade lärt sig en psalm, och i den stod det om rosor,
och vid dessa rosor tänkte hon på sina egna; och hon sjöng
den för den lille gossen, och han sjöng den med:
I dalen växa de rosor små,
der med Jesusbarnet vi tala få!
Och de små höllo hvarandra i händerna, kysste rosorna och
sågo in i Guds klara solsken och talade till det, som om
Jesusbarnet varit der. Hvad det var för vackra sommardagar, hvad
det var härligt att vara ute vid de friska törnrosträden, som
aldrig tycktes vilja sluta att blomma!
Kay och Gerda sutto och sågo i bilderboken med djur och
fåglar uti; då var det — klockan slog just fem i det stora
kyrktornet — som Kay sade: Aj, det stack mig i hjertat! Och
nu fick jag något i ögat!
Den lilla flickan tog honom om halsen; han plirade med
ögonen; nej, der stod ingenting att upptäcka.
— Jag tror att det är borta, sade han; men borta var det
icke. Det var just en af de der glasskärfvorna, som flögo från
spegeln, trollspegeln, vi komma nog i håg den, det otäcka
spegelglaset, som gjorde, att allt stort och godt, som afspeglade sig
deruti, blef smått och stygt, men det onda och dåliga riktigt
trädde fram, och att hvarje fel hos en sak genast märktes.
Den stackars Kay, han hade också fått ett grand ända in i
hjertat. Det skulle snart bli som en isklump. Nu gjorde det
icke längre ondt; men det fans der.
— Hvarför gråter du? frågade han. Då ser du ful ut. Det
fattas mig ju inte något! Fy! ropade han helt plötsligt, den
der rosen gnages af en mask! Och se, hon är ju helt sned!
Det är verkligen ena otäcka rosor! De likna lådorna de stå
uti. Och så stötte han med foten hårdt mot lådan och ryckte
af de två rosorna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 06:20:10 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hcasob/1/0266.html
