Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 29. Snödrottningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
qvadratmil och »huru många invånare», och hon log allt jemt.
Då tyckte han, att hvad han kunde ändå icke var tillräckligt,
och han såg upp i den stora, stora luftrymden, och hon flög
med honom, flög högt upp på det svarta molnet, och stormen
susade och brusade; det lät som om den sjungit gamla visor.
De flögo öfver skogar och sjöar, öfver land och haf; under
dem susade den kalla blåsten, vargarna tjöto, snön gnistrade,
och bort öfver den flögo de svarta, kraxande kråkorna, men
ofvan om dem lyste månen så stor och klar, och på honom
såg Kay under den långa, långa vinternatten; om dagen sof
han vid snödrottningens fötter.
Tredje berättelsen.
Blomsterträdgården hos gumman, som kunde trolla.
Men huru var det med lilla Gerda, då Kay icke mera kom
tillbaka? Hvar kunde han vara? — Ingen visste det, ingen
kunde ge besked derom. Gossarne berättade endast, att de sett
honom binda sin lilla kälke vid en stor, präktig släde, som
körde in på gatan och ut genom stadsporten. Ingen visste hvar
han var; många tårar runno, och lilla Gerda grät bittert och
länge. Sedan sade man, att han var död, att han hade drunknat
i floden, som flöt tätt invid staden. O, det var riktigt långa,
mörka vinterdagar!
Nu kom våren med varmare solsken.
— Kay är död och borta, sade lilla Gerda.
— Det tror jag inte, sade solskenet.
— Han är död och borta, sade hon till svalorna.
— Det tror jag inte, svarade de, och till slut trodde lilla
Gerda det icke heller.
— Jag skall taga på mig mina nya, röda skor, sade hon en
morgon; dem har Kay aldrig sett, och så skall jag gå ned till
floden och fråga den.
Och det var helt tidigt; hon kysste den gamla mormodern,
som sof, tog på sig de röda skorna och gick alldeles ensam ut
genom porten ned till floden.
— Är det sant, att du tagit min lille lekbror? Jag skall ge
dig mina röda skor, om du vill gifva mig honom tillbaka.
Och vågorna, tyckte hon, nickade så underligt. Då tog hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
