Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 29. Snödrottningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blommorna, såg in i deras kalkar och frågade: Veten I inte
hvar lille Kay är?
Men hvarje blomma stod i solen och drömde sin egen saga
eller historia; sådana fick lilla Gerda så många, många, men
ingen visste något om Kay.
Och hvad sade då brandgula liljan?
— Hör du trumman? Bum! bum! Det är bara två toner,
alltid bum! bum! Hör qvinnornas sorgesång! Hör presternes
rop! — I sin långa, röda kjortel står hinduenkan på bålet;
lågorna slå upp omkring henne och hennes döde man; men
hinduenkan tänker på den lefvande här i kretsen, på honom,
hvars ögon bränna hetare än lågorna, på honom, hvars ögons
eld mera träffa hennes hjerta än de lågor, som snart bränna
hennes kropp till aska. Kan hjertats låga dö i bålets lågor?
— Det der förstår jag alls inte! sade lilla Gerda.
— Det är min saga! sade brandgula liljan.
Hvad säger vindan?
— Ut öfver den smala fjällvägen hänger en gammal
riddarborg; murgrönan växer tät upp omkring de gamla, röda murarna,
blad vid blad, upp omkring altanen, och der står en vacker flicka.
Hon lutar sig ut öfver balustraden och ser nedåt vägen. Ingen
ros hänger friskare från qvistarna än hon; ingen äpleblomma,
då vinden för den från trädet, är mera sväfvande än hon; huru
den präktiga sidenklädningen frasar! Kommer han då inte!
— Är det Kay du menar? frågade lilla Gerda.
— Jag talar bara om min saga, min dröm, svarade vindan.
Hvad säger den lilla snöhvitan?
— Mellan träden hänger på tåg det långa brädet, det är en
gunga; två täcka små flickor — kjortlarna äro hvita som snö,
långa, gröna sidenband fladdra från hattarna — sitta och
gunga; brodern, som är större än de, står uppe i gungan; han
har armen om tåget för att hålla sig fast, ty i den ena
handen har han en liten skål, i den andra en kritpipa — han
blåser såpbubblor. Gungan går, och bubblorna flyga med vackra,
skiftande färger; den sista hänger ännu vid pipskaftet och böjer
sig i vinden; gungan går. Den lilla, svarta hunden, lätt som
bubblorna, reser sig på bakbenen och vill med upp i gungan;
den flyger, hunden dimper ned, bjäbbar och är ond; den gäckas,
bubblorna brista, — ett gungande bräde, en bristande
skumbild är min sång!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
