Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 29. Snödrottningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Det är nog möjligt, att det du berättar är vackert; men
du säger det så sorgligt och nämner alls inte Kay.
Hvad säga hyacinterna?
— Det var tre vackra systrar, så genomskinliga och fina;
den enas klädning var röd, den andras var blå, den tredjes
alldeles hvit; hand i hand dansade de vid den lugna sjön i det
klara månskenet. Det var icke elfvor, utan menniskobarn. Det
doftade så ljuft, och flickorna försvunno i skogen; doften blef
starkare; — tre likkistor, i dem lågo de vackra flickorna,
gledo ur tjocka skogen fram öfver sjön; lysmaskarna flögo
skinande rundt omkring, likt små, sväfvande ljus. Sofva de
dansande flickorna, eller äro de döda? — Blomsterdoften säger,
att de äro lik; aftonklockan ringer öfver de döda.
— Du gör mig helt bedröfvad, sade lilla Gerda. Du doftar
så starkt; jag kommer att tänka på de döda flickorna. Ack,
är då lille Kay verkligen död? Rosorna ha varit nere i
jorden, och de säga nej.
— Ding, dang! ringde hyacintens klockor. Vi ringa inte
öfver lille Kay; honom känna vi inte. Vi sjunga endast vår
visa, den enda vi kunna.
Och Gerda gick bort till smörblomman, som lyste fram mellan
de glänsande, gröna bladen.
— Du är en liten klar sol! sade Gerda. Säg mig, om du
vet, hvar jag skall finna min lekbror!
Och smörblomman lyste så vackert och såg på Gerda igen.
Hvilken visa kunde väl smörblomman sjunga? Den var icke
heller om Kay.
— På en liten gård sken Guds sol så varmt den första
vårdagen; strålarna gledo ned utför grannens hvita vägg; tätt invid
växte de första gula blommorna, glänsande guld i de varma
solstrålarna; gamla mormor var ute i sin stol, dotterdottern,
den fattiga, vackra tjenstflickan, kom hem från ett kort besök;
hon kysste mormodern. Det var guld, hjertats guld, i den
varma kyssen. Guld på munnen, guld i grunden, guld der
uppe i morgonstunden! Se, det är min lilla historia! sade
smörblomman.
— Min stackars gamla mormor! suckade Gerda. Ja, hon längtar
säkert efter mig och är bedröfvad öfver mig, liksom hon var
öfver lille Kay. Men jag kommer snart hem igen, och då för
jag med mig Kay. — Det hjelper inte, att jag frågar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
