Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 29. Snödrottningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag kan, men klent blir det i alla fall, och så berättade hon,
hvad hon visste.
— I det kungarike, der vi nu sitta, bor en prinsessa, som är
så ofantligt klok; men hon har också läst alla tidningar, som
finnas i verlden, och glömt dem igen, så klok är hon. Här
om dagen satt hon på tronen, och det är ändå inte så roligt,
säger man; då kom hon att gnola på en visa, det var just den
här: Hvarför skulle jag ej gifta mig? — Det der var
någonting att tänka på, sade hon, och så ville hon gifta sig; men
hon ville ha en man, som förstod att svara, när man talade
honom till, en, som icke bara stod och såg förnäm ut, ty det
är så tråkigt. Nu lät hon trumma i hop alla hofdamerna,
och då de hörde hvad hon ville, blefvo de så glada. Det
tycker jag om, sade de; någonting sådant tänkte äfven jag på
här om dagen. — Du kan lita på, att hvart ord jag säger
är sanning! sade kråkan. Jag har en tam käresta, som går
fritt omkring på slottet, och hon har berättat mig alltsammans.
Kärestan var naturligtvis också en kråka, ty kaka söker
maka, och kråka söker alltid kråka.
— Tidningarna kommo genast ut med en kant af hjertan
och prinsessans namnchiffer; man kunde der läsa, att det stod
hvarje ung man, som såg bra ut, fritt att komma upp på slottet
och tala med prinsessan, och den som talade så, att man kunde
höra att han var som hemma der, och talade bäst, honom skulle
prinsessan taga till man. — Ja, ja, sade kråkan, du kan tro
mig; det är så sant som att jag sitter här; folk strömmade
till, det var en trängsel och ett spring; men det lyckades icke
hvarken den första eller andra dagen. Allesammans kunde de
tala bra, då de voro ute på gatan; men då de kommo in
genom slottsporten och sågo gardet klädt i silfver och lakejerne
uppe i trapporna klädda i guld samt de stora, upplysta salarna,
blefvo de förbryllade; och stodo de framför tronen, der
prinsessan satt, så kunde de icke säga något annat än det sista ord,
som hon hade sagt, och detta brydde hon sig icke om att höra
om igen. Det var alldeles som om de der inne hade fått snus
på magen och fallit i dvala, tills de kommo ut på gatan igen,
ty då kunde de nog prata. Det stod en lång rad ända från
stadsporten och fram till slottet. Jag var sjelf inne för att se
det, sade kråkan. De blefvo både hungriga och törstiga, men
från slottet fingo de inte ens så mycket som ett glas ljumt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
