Sagor och berättelser / Del 1 / 290 (1877) Author: H. C. Andersen Translator: Carl Johan Backman, August Strindberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 29. Snödrottningen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

var de eldsprutande bergen, Etna och Vesuvius, som man kallar
dem. — Jag skall hvitmena dem litet; det hör till; det gör
godt ofvan på citroner och vindrufvor! Och så flög
snödrottningen sin väg, och Kay satt alldeles ensam i den många mil
stora, tomma issalen och såg på isstyckena och tänkte och
tänkte, så att det knakade uti honom; alldeles stel och stilla
satt han; man skulle kunnat tro, att han var ihjälfrusen.

Då var det som lilla Gerda trädde in i slottet genom stora
porten, som var af bitande vindar; men hon läste en aftonbön,
och då lade sig vindarna, som om de ville sofva, och hon
trädde in i de stora,
tomma, kalla
salarna — då fick hon se
Kay; hon kände igen
honom, flög honom
om halsen, höll
honom sålunda fast och
ropade: Kay! söte,
lille Kay! Så har
jag då funnit dig!

Men han satt alldeles stilla, stel och kall.

Men han satt
alldeles stilla, stel och
kall; — då grät lilla
Gerda heta tårar; de
föllo på hans bröst,
de trängde in i hans
hjerta, upptinade
isklumpen och förtärde
den lilla spegelbiten
der inne; han såg
på henne, och hon sjöng psalmen:

I dalen växa de rosor små,
der med Jesusbarnet vi tala få!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>