Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 32. Klockan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sade, att klockan ljöde som en mors röst till ett kärt,
förståndigt barn; ingen melodi vore vackrare än klockans klang.
Landets kejsare blef äfven uppmärksam derpå och lofvade,
att den, som riktigt kunde upptäcka hvarifrån ljudet kom, skulle
få titel af »verldens klockare», och det äfven om det icke vore
någon klocka.
Nu gingo många till skogen för det goda brödstyckets skull,
men det var blott en, som kom hem med ett slags förklaring.
Ingen hade varit nog djupt inne, och icke han heller, men
han sade dock, att klockljudet kom från en mycket stor uggla
i ett ihåligt träd; det var en sådan der visdomsuggla, som
ideligen slog sitt hufvud mot trädet; men om ljudet komme
från hennes hufvud eller från den ihåliga stammen, det kunde
han ännu icke bestämdt säga; och så blef han anstäld som
verldens klockare och skref hvarje år en liten afhandling om
ugglan; men lika mycket visste man.
Nu var det just en konfirmationsdag; presten hade talat
så vackert och innerligt; nattvardsbarnen hade varit så rörda:
det var en vigtig dag för dem, de blefvo med ens förvandlade
från barn till fullvuxna menniskor, barnasjälen skulle nu
liksom flyga in i en förståndigare person. Det var det vackraste
solsken, nattvardsbarnen gingo ut ur staden, och från skogen
klang underbart starkt den stora, okända klockan. De fingo
med ens en sådan lust att komma dit, och det alla så när som
på tre. Den ena af dem skulle hem och profva sin
balklädning, ty det var just den klädningen och den balen, som varit
skuld till att hon denna gång blifvit konfirmerad, ty eljest
hade hon icke kommit med; den andre var en fattig gosse,
som hade lånat sin nattvardsfrack och sina stöflar hos
värdens son, och dessa måste han lemna tillbaka på bestämdt
klockslag; den tredje sade, att han aldrig ginge till något
främmande ställe, utan att hans föräldrar vore med, och att han
alltid hade varit ett snällt barn, och det ämnade han förblifva,
äfven sedan han gått fram, och det bör man icke göra narr
af; — men det gjorde de.
Tre af dem gingo således icke med; de andra trafvade
åstad; solen sken och fåglarna sjöngo, och nattvardsbarnen
sjöngo med och höllo hvarandra i händerna, ty de hade ju ännu
icke fått syslor och voro alla nattvardsbarn inför vår herre.
Men snart blefvo två af de minsta trötta, och så vände de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
