Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 32. Klockan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
båda om till staden igen; två små flickor satte sig och bundo
kransar och kommo icke heller med, och då de andra kommo
fram till pilträden, der konditorn bodde, sade de: Se så, nu
äro vi här ute; klockan fins ju egentligen inte till; hon är
bara någonting som man inbillar sig.
I det samma ljöd klockan djupt inne i skogen, så ljuft och
högtidligt, att fyra eller fem beslöto sig för att ändå gå litet
längre in i skogen. Den var så tät, så löfrik, det var
riktigt besvärligt att komma fram; myskemadror och sippor
växte nästan allt för höga, blommande vindor och
björnbärsrankor hängde i långa girlander från träd till träd, der
näktergalen sjöng och solstrålarna lekte; ack, det var så härligt!
Men der fans ingen väg att gå för flickorna; de skulle ha fått
sina klädningar sönderrifna. Der lågo stora klippblock,
bevuxna med mossa i alla färger; det friska källvattnet porlade
fram med ett underligt ljud, liknande »kluck, kluck!»
— Det skulle väl inte kunna vara klockan! sade ett af
nattvardsbarnen och lade sig ned och lyssnade. Det måste man
riktigt studera! Och så stannade han och lät de andra gå.
De kommo till ett hus af bark och grenar; ett stort träd
med vildäplen lutade sig fram öfver det, som om det ville skaka
hela sin välsignelse ut öfver taket, som var fullt med
blommande rosor; de långa grenarna sträckte sig ända ut omkring
gafveln, och på denna hängde en liten klocka. Skulle det
vara denna, som man hade hört? Ja, derom voro de alla
ense, utom en; han sade, att denna klocka vore för liten och
fin för att kunna höras så långt bort, som de hade hört henne,
och att det vore helt andra toner, som så rörde ett
menniskohjerta. Han, som talade, var en konungason, och så sade de
andra: En sådan vill nu alltid vara klokare.
Så läto de honom gå allena, och allt efter som han gick,
blef hans bröst allt mera uppfyldt af skogens enslighet; men
ännu hörde han den lilla klockan, med hvilken de öfriga voro
så belåtna, och emellanåt, när vinden låg från konditoriet,
kunde han äfven höra, huru der sjöngs till tevattnet; men de
djupa klockslagen ljödo likväl starkare, det var som om en
orgel spelat dertill, och ljudet kom från venster, från den sidan
der hjertat sitter.
Nu prasslade det i buskarna, och en liten gosse stod framför
konungasonen, en gosse i träskor och med en tröja så kort,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
