Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 35. De röda skorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den gamla, goda frun så förskräckligt. Slutligen fingo de skorna
af henne, och benen kommo i ro.
Der hemma sattes skorna upp i ett skåp, men Karin kunde
icke låta bli att se på dem.
Nu låg den gamla frun sjuk; man sade, att hon ej kunde
lefva länge; skötas och vårdas skulle hon, och ingen var
närmare dertill än Karin; men i staden var en stor bal, och
Karin var bjuden; — hon såg på den gamla frun, som ju
ändå icke kunde lefva länge, hon såg på de röda skorna, och
det tyckte hon icke vara någonting syndigt; — hon tog på
sig de röda skorna, det kunde hon ju också gerna göra; —
men så gick hon på balen, och så började hon dansa.
Men då hon ville till höger, dansade skorna åt venster, och
då hon ville uppåt golfvet, dansade skorna nedåt golfvet,
utför trappan, framåt gatan och ut genom stadsporten. Dansa
gjorde hon och dansa måste hon, ända ut i den mörka skogen.
Då lyste det uppe mellan träden, och hon trodde, att det
var månen, ty det var ett ansigte; men det var den gamle
soldaten med det röda skägget; han satt och nickade och sade:
Se, sådana vackra dansskor!
Då blef hon förskräckt och ville kasta af sig de röda skorna,
men de sutto fast, och hon flängde af sina strumpor, men
skorna voro fastvuxna vid hennes fötter, och dansa gjorde
hon och dansa måste hon öfver fält och äng, i regn och
solsken, natt och dag, men om natten var det ohyggligast.
Hon dansade in på den öppna kyrkogården; men de döda
derstädes dansade icke; de hade något mycket bättre att
beställa än att dansa. Hon ville sätta sig ned på den fattiges
graf, der den bittra renfanan växte, men för henne fans ingen
rast eller ro, och då hon dansade fram mot den öppna
kyrkdörren, såg hon der en engel i långa, hvita kläder, med
vingar som nådde honom från axlarna ned till marken; hans
ansigte var strängt och allvarligt, och i handen höll han ett
svärd, så bredt och glänsande.
— Dansa skall du, sade han, dansa på dina röda skor, tills
du blir blek och kall, tills ditt skinn skrumpnar som ett
benrangel; dansa skall du från port till port, och der det bor
stolta, fåfänga barn, skall du knacka på, så att de höra dig
och bäfva för dig. Dansa skall du, dansa — —
— Nåd! ropade Karin; men hon hörde icke hvad engeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
