Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 42. Den gamla gatlyktan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Ja, det vore fasligt mycket! sade den gamla gatlyktan.
Mycken tack! Bara jag inte blir omgjuten!
— Det sker inte ännu, sade vinden, och nu blåser jag upp
ditt minne. Kan du få flere sådana presenter som denna, så
kan du få en rätt behaglig ålderdom.
— Bara jag inte blir omgjuten! sade lyktan. Eller kan du
äfven då tillförsäkra mig minnet?
— Var nu förnuftig, gamla lykta! sade vinden, och så
blåste han. — I det samma kom månen fram. Hvad ger ni?
frågade vinden.
— Jag ger ingenting, sade han; jag är ju i aftagande, och
lyktorna ha aldrig lyst för mig, men jag har lyst för lyktorna.
Och så gick månen åter bakom skyarna, ty han ville icke
bli plågad. Då föll rätt ned på rökhatten en vattendroppe;
den var som ett takdropp, men droppen sade, att han kom
från de grå molnen och äfven var en present och kanske den
allra bästa. — Jag tränger in i dig, så att du får förmåga att
på en enda natt, om du så önskar, öfvergå i rost, så att du
faller alldeles sönder och förvandlas till stoft. — Men detta
tyckte lyktan vara en dålig gåfva, och vinden tyckte det
samma. — Fins det ingen bättre, fins det ingen bättre? blåste
han så högt han förmådde; då föll ett glänsande stjernskott,
som lyste i en lång strimma.
— Hvad var det? ropade sillhufvudet. Föll inte en stjerna
rätt ned? Jag tror att hon gick in i lyktan! — Nå, sökes
syslan äfven af så högt uppsatta, så kunna vi gå och lägga
oss! — Och det gjorde det, och de andra med; men den gamla
lyktan lyste med ens så förunderligt starkt. — Det var en
vacker present! sade hon. De klara stjernorna, som jag alltid
så mycket gladt mig åt och som lysa så vackert, som jag
egentligen aldrig kunnat lysa, ehuru det har varit hela min diktan
och traktan, de ha lagt märke till mig, fattiga, gamla lykta,
och sändt en ned till mig med en gåfva, som består i den
förmågan, att allt, hvad jag sjelf mins och ser riktigt tydligt,
skall kunna ses äfven af dem, som jag håller af; och detta är
först det sanna nöjet, ty när man icke kan dela en glädje
med andra, är den endast half.
— Detta är mycket aktningsvärdt tänkt, sade vinden, men
du vet säkert inte, att dertill fordras vaxljus. Utan att ett
vaxljus blir tändt inuti dig, kan ingen annan se någonting
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
