Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 42. Den gamla gatlyktan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vid dig. Detta ha stjernorna inte betänkt; de tro nu, att allt,
som lyser, har minst ett vaxljus uti sig. Men nu är jag trött,
sade vinden, nu vill jag lägga mig! Och så lade han sig.
Den följande dagen — — ja, den följande dagen kunna vi
hoppa öfver; den följande aftonen låg lyktan i en länstol, och
hvar —? Hos den gamle lykttändaren. Han hade af
tretiosexmännen utbedt sig att för sin långa och trogna tjenst få
behålla den gamla lyktan; de skrattade åt honom, då han bad
derom, och så gåfvo de honom henne, och nu låg lyktan i en
länstol strax invid den varma kakelugnen, och det var riktigt
som om hon blifvit större derigenom: hon fylde nästan hela
stolen. Och det gamla folket satt redan vid sin qvällsvard
och kastade milda blickar bort till den gamla lyktan, hvilken
de gerna hade gifvit en plats med vid bordet. Det var
visserligen i ett källarrum de bodde, två alnar ned i jorden, och
man måste gå genom en stenlagd förstuga för att komma in i
rummet; men varmt var här inne, ty det var klädeslister kring
dörren, och rent och fint såg här ut. Gardiner sutto omkring
sängen och öfver de små fönstren, i hvilka två underliga
blomkrukor stodo på fönsterbrädet; matrosen Kristian hade fört dem
med sig hem från Ostindien eller Vestindien; de voro af lera
och förestälde två elefanter, hvilka visserligen saknade rygg,
men i dennas ställe växte upp ur jorden, som blifvit lagd i
dem, i den ena den vackraste gräslök, det var det gamla folkets
köksträdgård, och i den andra en stor, blommande geranium,
det var deras blomsterträdgård. På väggen hängde en stor
färglagd tafla öfver »Kongressen i Wien»; der hade de alla
kungar och kejsare på en gång. — Ett bornholmskt väggur
med tunga blylod gick »tick! tack!» och alltid för fort, men
det var bättre, än om det ginge för långsamt, sade det gamla
folket. De åto sin qvällsvard, och den gamla gatlyktan låg
som sagdt i länstolen strax invid den varma kakelugnen. Det
var för lyktan, som om hela verlden blifvit upp- och nedvänd.
— Men då den gamle lykttändaren såg på henne och talade
om hvad de båda hade upplefvat med hvarandra i regn och
rusk, under de ljusa, korta sommarnätterna och då snön yrde,
så att det var godt att komma under regntaket till
källarfarstun, då var allt åter i ordning för den gamla lyktan; hon
såg det så, som om det varat ännu; jo, vinden hade verkligen
lyst bra upp inom henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
