Sagor och berättelser / Del 1 / 349 (1877) Author: H. C. Andersen Translator: Carl Johan Backman, August Strindberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 42. Den gamla gatlyktan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

De voro så flitiga och så flinka, det gamla folket; ingen enda
timme blef alldeles förspild i syslolöshet.
Söndagseftermiddagarna kom en eller annan bok fram, helst en resebeskrifning,
och den gamle mannen läste högt om Afrika, om de stora
skogarna och elefanterna, som der gingo vilda omkring, och
den gamla gumman hörde noga på och kastade sedan en blick
bort till lerelefanterna, som voro blomkrukor. — Jag kan
nästan föreställa mig det, sade hon. Och lyktan önskade så
innerligt, att
det funnits
ett vaxljus att
tända och
sätta inuti
henne, så att
gumman
skulle kunnat se
allt så tydligt,
som lyktan såg
det — de höga
träden, de täta
grenarna
flätade i
hvarandra, de nakna,
svarta
menniskorna till
häst och hela
skaror af
elefanter, som med sina breda fötter krossade rör och buskar.

Det var för lyktan, som om hela verlden blifvit upp- och nedvänd.

— Hvad hjelpa nu alla mina gåfvor, då det inte fins något
vaxljus! suckade lyktan. De ha bara tran och talgljus, och
det är inte nog.

En dag kom en hel bundt vaxljusbitar ned i källarrummet;
de största brändes, och de mindre begagnade gumman till att
vaxa sin tråd med, då hon sydde; vaxljus funnos der, men de
gamla föllo icke på den tanken att sätta en liten bit i lyktan.

— Här står jag med mina sällsynta gåfvor, sade lyktan;
jag har allt inom mig, men kan inte dela det med dem. De
veta inte, att jag kan förvandla de hvita väggarna till de
vackraste tapeter, till rika skogar, till allt hvad de kunna
önska sig. — De veta det inte.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>