Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 43. Grannfamiljerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skaffa ett ägg, och af detta tog han hvitan, och med henne
öfversmorde han hela fågeln och smetade sedan på bladguldet;
och så var sparfmodern förgyld; men hon tänkte icke på den
grannlåten, hon darrade i alla lemmar. Och tvålgubben tog en
röd lapp, han ref den af fodret i sin gamla tröja, klipte lappen
till en taggig tuppkam och klistrade den på fågelns hufvud.
— Nu skolen I få se guldfågeln flyga! sade han och släpte
gråsparfven, som i den grufligaste förskräckelse flög bort i det
klara solskenet. Åh, hvad den lyste! Alla gråsparfvar, till
och med en stor kråka, och det icke någon unge för året,
blefvo helt förskräckta öfver den synen, men de flögo likväl
efter, ty de ville veta hvad det var för en förnäm fågel.
— Hvarifrån? hvarifrån? skrek kråkan.
— Vänta lite’! vänta lite’! sade sparfvarna. Men
sparfmodern ville icke vänta litet; i ångest och förfäran flög hon
hemåt; hon var nära att sjunka till marken, och allt jemt
kommo flere fåglar till, små och stora; några flögo ända inpå
henne för att hacka henne. »Sicken en! sicken en!» skreko de
allesammans.
— Sicken en! sicken en! skreko ungarna, då hon kom fram
till boet. Det är bestämdt en påfågelsunge; det är alla möjliga
färger, som göra ondt i ögonen, som mor sade. Pip! det der
är det sköna! Och så hackade de med sina små näbbar, så
att det blef omöjligt för henne att slippa in, och hon var så
förskräckt, att hon icke längre kunde säga pip! mycket
mindre: Jag är er mor! De andra fåglarna hackade henne nu
allesammans, så att hvar enda fjäder gick af, och blodig sjönk
sparfmodern ned i rosenhäcken.
— Det stackars djuret! sade rosorna. Kom, så skola vi
gömma dig. Luta ditt lilla hufvud mot oss!
Sparfmodern bredde ännu en gång ut vingarna, tryckte dem
så hårdt intill sig igen och låg död hos grannfamiljen, de
friska, vackra rosorna.
— Pip! sade sparfungarna i boet. Jag kan inte begripa,
hvart mor tagit vägen! Det skulle väl inte kunna vara en
list af henne, för att vi nu skola sköta oss sjelfva. Huset
har hon låtit oss behålla i arf; men hvem af oss skall ha det
ensam, när vi få familj?
— Ja, jag kan inte ha er andra här, när jag lägger mig
till med hustru och barn, sade den minsta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
