Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 43. Grannfamiljerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fåglar med gröna halsar och en tofs på hufvudet; stjerten kan
breda ut sig, som om den vore ett stort hjul, och den har
alla möjliga färger, så att det gör ondt i ögonen; påfåglar
kallas de, och de äro det sköna; de skulle bara plockas litet,
så skulle de inte se annorlunda ut än vi andra. Jag hade
hackat dem, om de inte varit så stora.
— Jag skall hacka dem! sade den minsta sparfungen, och
han hade ännu icke fjädrar.
Inne i bondstugan bodde ett ungt folk; de höllo så mycket
af hvarandra, de voro så flitiga och raska, det var så fint inne
hos dem. På söndagsmorgonen gick den unga hustrun ut, tog
en hel hand full af de vackraste rosorna, satte dem i
vattenglaset och stälde det midt på dragkistan.
— Nu kan jag se, att det är söndag! sade mannen och kysste
sin söta, lilla hustru, och de satte sig ned, läste en psalm och
höllo hvarandra i handen, och solen sken in genom fönstren
på de friska rosorna och det unga folket.
— Det der är jag trött vid att se på! sade gråsparfmodern,
som från boet kikade rakt in i rummet, och så flög hon bort.
Det samma gjorde hon nästa söndag, ty hvarje söndag kommo
friska rosor i glaset, och allt jemt blommade rosenhäcken
lika vackert; sparfungarna, som nu hade fått fjädrar, ville
gerna flyga med, men modern sade: I stannen här! och så
stannade de. — Hon flög, men hur hon nu flög, fastnade hon
plötsligt i en fågelsnara af tagel, som några gossar hade bundit
vid en gren. Taglen drogo sig hårdt tillsammans om benet,
ack, så hårdt, som om det skulle skäras af; det var en plåga,
det var en förskräckelse! Gossarne skyndade genast till och
grepo fågeln, och de grepo så förskräckligt hårdt. Det är inte
annat än en sparf! sade de, men läto den likväl icke flyga
igen; de gingo hem med den, och hvarje gång den skrek, slogo
de den på näbben.
Inne på bondens gård stod en gammal man, som kunde göra
raktvål och handtvål, tvål i kulor och tvål i stycken. Det
var en sådan der kringvandrande, lustig gubbe, och då han
fick se gråsparfven, som gossarne kommo med och som de sade
att de alls icke brydde sig om, sade han: Ska’ vi göra honom
skön? Och det ryste i sparfmodern, då han sade det. Och
ur sin låda, der de vackraste färger lågo, tog han upp en hel
hop glänsande bladguld, och gossarne måste springa in och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
