Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 43. Grannfamiljerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Jag får nog flere hustrur och barn än du, sade den andre.
— Men jag är äldst, sade en tredje. Allesammans började
de nu att gräla, de slogo med vingarna, hackade med näbben,
och duns! blef den ena efter den andra knuffad ut ur boet.
Der lågo de, och onda voro de; hufvudet lutade de alldeles
åt ena sidan och plirade med det öga, som var vändt uppåt;
detta var nu deras sätt att visa sig surmulna.
Något litet kunde de flyga, och så öfvade de sig litet mera,
och slutligen blefvo de ense om, att de, för att kunna känna
igen hvarandra, när de möttes ute i verlden, skulle säga pip!
och krafsa tre gånger med venstra benet.
Den unge, som stannade qvar i boet, gjorde sig så bred som
möjligt; han var ju nu husegare, men länge räckte det icke. —
Om natten lyste den röda elden ut genom rutorna, flammorna
slogo fram under taket, den torra halmen gick upp i låga,
hela huset brann upp, och sparfungen med; deremot kom det
unga folket lyckligt undan.
Då solen följande morgonen gått upp och allt syntes så
uppfriskadt som efter en ljuf nattsömn, återstod af bondstugan
intet annat än några svarta, förkolade bjelkar, hvilka stödde
sig mot skorstenen, som var sin egen herre. Det rökte starkt
från grunden, men framför denna stod hela törnrosträdet friskt
och blomstrande; det speglade hvarje qvist och hvarje blomma
i det lugna vattnet.
— Åh, så vackert de der rosorna stå der framför det
nedbrunna huset! sade en man, som gick förbi; det är den täckaste
lilla tafla; den måste jag ha! Och mannen tog upp ur fickan
en liten bok med hvita blad, och han tog sin blyertspenna,
ty han var målare, och aftecknade så det rökande gruset, de
förkolade bjelkarna, som stödde sig mot den lutande skorstenen,
ty denna lutade allt mer, men allra främst stod den stora,
blommande rosenhäcken; den var riktigt vacker och var ju
äfven ensam skuld till att det hela blef aftecknadt.
Fram på dagen flögo två af de här födda gråsparfvarna
förbi. Hvar är huset? sade de; hvar är boet? — Pip, allting
är uppbrändt, och vår starke bror har äfven brunnit upp; det
fick han för att han behöll boet. Rosorna ha sluppit lyckligt
undan; de stå ännu med röda kinder. De sörja då inte öfver
grannens olycka. Ja, jag vill inte tala med dem, och fult är
här, det är min åsigt! Så flögo de sin väg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
