Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 43. Grannfamiljerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fram på hösten var det en vacker solskensdag; man kunde
riktigt tro sig vara midt i sommarn. Det var så tort och
rent på gården framför den stora trappan hos godsherrns,
och der gingo dufvorna, både svarta och hvita och violetta;
de glänste i solskenet, och de gamla dufmödrarna ruggade upp
sig och sade till ungarna: »Stå i grupp! stå i grupp!» — ty
då togo de sig bättre ut.
— Hvad är det för små grå, som springa emellan oss?
frågade en gammal dufva, som hade både rödt och grönt i
ögonen. Små grå! små grå! sade hon.
— Det är sparfvar, beskedliga djur! Vi ha alltid haft rykte
för att vara fromma, och derför få vi väl låta dem plocka
åt sig litet. De blanda sig inte i samtalet och krafsa så nätt
med benet.
Ja, de krafsade, tre gånger krafsade de med venstra benet,
men de sade äfven »pip», och så kände de igen hvarandra:
det var tre sparfvar från det nedbrunna huset.
— Här äter man utmärkt bra! sade sparfvarna.
Och dufvorna gingo rundt omkring hvarandra, bröstade sig
och behöllo sin åsigt för sig sjelfva.
— Ser du på den der dufvan, huru hon bröstar sig? sade
den ena om den andra; och ser du, huru hon slukar ärter?
Hon får för många, hon får de bästa! Kurr, kurr! Ser du,
huru hon blir skallig i nacken! Ser du det söta, elaka djuret!
Knorr, knorr! Och så lyste ögonen på dem allesammans röda af
ilska. Stå i grupp! stå i grupp! små grå! små grå! knorr! knorr!
knorr! lät det oupphörligt, och så låter det ännu om tusen år.
Gråsparfvarna åto bra och de hörde bra, ja de stälde till
och med upp sig, men det klädde icke; mätta voro de; så
gingo de ifrån dufvorna och sade hvarandra sin tanke om dem,
hoppade så in under trädgårdsstaketet, och som dörren till
rummet utåt trädgården stod öppen, hoppade den ena upp på
tröskeln; han var öfvermätt och derför modig. Pip! sade han;
det törs jag! — Pip! sade den andre; det törs jag med och
litet till! Och så hoppade han in i rummet. Det fans inga
menniskor der inne, det såg nog den tredje, och så flög han
ännu längre in i rummet och sade: Ända in eller alls inte!
För öfrigt är det ett löjligt menniskobo, det här. Och hvad
är här uppstäldt? Nej, hvad är detta?
Midt framför sparfvarna blommade ju rosorna, de speglade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
