Sagor och berättelser / Del 1 / 360 (1877) Author: H. C. Andersen Translator: Carl Johan Backman, August Strindberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 43. Grannfamiljerna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

helsningen hade hon gjort mången gång under år och dag, men
ingen hade förstått den; ty de, som blifvit skilda åt, träffas
icke hvar dag; den helsningen hade blifvit en vana, men i dag
var det två gamla sparfvar och en unge, som sade pip! och
krafsade med venstra benet.

— Åh se, god dag, god dag! Det var tre gamla från
sparfboet och så en liten en af familjen. Att vi skulle träffas här!
sade de. Det är ett förnämt ställe, men här är inte mycket
att äta. Det är det sköna! Pip!

På grafven öfver Thorvaldsen.

Och det kom mycket folk från sidorummen, der de präktiga
marmorgestalterna stodo, och de gingo bort till grafven, som
gömde den store mästaren, som hade format marmorstoderna,
och alla, som
kommo, stodo
med strålande
anleten
omkring Thorvaldsens graf,
och några
samlade upp de
affallna
rosenbladen och
gömde dem.
Der var folk
långt ifrån;
de kommo från
det stora
England, från
Tyskland och
Frankrike; den skönaste damen tog en af rosorna och lade
henne vid sitt bröst. Då trodde sparfvarna, att rosorna regerade
här, att hela huset var bygdt för deras skull, och det tyckte de
vara verkligen litet för mycket; men då alla menniskorna
gjorde affär af rosorna, ville de icke vara sämre. Pip! sade
de, sopade golfvet med sin stjert och sågo med det ena
ögat på rosorna; länge sågo de icke, innan de voro säkra på,
att det var de gamla grannarna, och det var det också.
Målaren, som hade aftecknat rosenbusken vid det nedbrunna
huset, hade längre fram på året fått lof att gräfva upp den och
sedan gifvit den åt byggmästaren, ty inga rosor voro vackrare;

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>