Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 45. Skuggan - 46. Det gamla huset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Jag har upplefvat det förfärligaste man kan upplefva!
sade skuggan. Tänk dig — ja, en sådan der eländig
skugghjerna kan då inte uthärda mycket — tänk dig, min skugga
har blifvit galen; hon tror, att hon är menniskan, och att jag
— tänk dig bara — att jag är hennes skugga!
— Det är förskräckligt! sade prinsessan; hon är väl
inspärrad?
— Ja, det är hon. Jag fruktar, att hon aldrig kommer sig.
— Stackars skugga! sade prinsessan; hon är bra olycklig.
Det vore en verklig välgerning att befria henne från den smula
lif hon har, och när jag riktigt tänker på saken, så tror jag att
det blir nödvändigt, att man gör af med henne i all tysthet.
— Det är verkligen hårdt, sade skuggan, ty det var en
trogen tjenare! Och så uppgaf skuggan liksom en suck.
— Ni har en ädel karakter! sade kungadottern.
Om aftonen var hela staden illuminerad och kanonerna fyrades
af: bom! och soldaterne skyldrade gevär. Det var något till
bröllop! Kungadottern och skuggan gingo ut på altanen för
att visa sig och få ännu ett hurra.
Den lärde mannen hörde icke något af allt detta, ty honom
hade de tagit lifvet af.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
