Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 49. Historien om en moder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stolen tätt invid honom, såg på sitt sjuka barn, som andades
så tungt, och lyfte upp den lilla handen.
— Tror du inte, att jag får behålla honom? sade hon. Vår
herre vill inte taga honom ifrån mig.
Och den gamle mannen, det var Döden sjelf, han nickade
så underligt; det kunde lika väl betyda ja som nej. Och
modern såg ned i sitt knä, och tårarna runno utför hennes
kinder. Hennes hufvud blef så tungt; på tre nätter och dagar
hade hon icke tillslutit sina ögon, och nu sof hon, men endast
för ett ögonblick; sedan for hon upp och skalf af köld. —
Hvad är detta? sade hon och såg åt alla sidor; men den
gamle mannen var borta, och hennes lilla barn var borta; han
hade tagit det med sig. Och borta i vrån surrade och surrade
det gamla uret; det stora blylodet gick ända ned till golfvet,
bom! och så stod äfven uret stilla.
Men den stackars modern sprang ut ur huset och ropade
på sitt barn.
Der ute, midt i snön, satt en qvinna i långa, svarta kläder,
och hon sade: Döden har varit inne i ditt rum, jag såg att
han skyndade sig bort med ditt lilla barn; han går fortare än
vinden; han lemnar aldrig tillbaka hvad han tagit.
— Säg mig bara hvilken väg han gick! sade modern; säg
mig vägen, och jag skall finna honom!
— Jag känner den, sade qvinnan i svarta kläderna; men
innan jag säger dig den, måste du först sjunga för mig alla
de visor, du sjungit för ditt barn; jag tycker om dem, jag har
hört dem förr; jag är Natten, jag såg dina tårar, medan du
sjöng dem.
— Jag skall sjunga dem alla, alla! sade modern; men
uppehåll mig inte, så att jag kan hinna upp honom och finna
mitt barn!
Men Natten satt stum och stilla; då vred modern sina
händer, sjöng och grät, och det var många visor, men ännu flere
tårar; och så sade Natten: Gå till höger, in i den mörka
granskogen! Dit såg jag Döden taga vägen med ditt lilla barn.
Djupt inne i skogen korsade vägarna hvarandra, och hon
visste icke längre, huru hon skulle gå. Då stod der en
törnbuske; det fans hvarken blad eller blommor på den, det var ju
också den kalla vintertiden, och isflingor hängde på grenarna.
— Har du inte sett Döden gå förbi med mitt lilla barn?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
