Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 49. Historien om en moder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Jo, sade törnbusken; men jag säger dig inte, hvilken väg
han tog, om du inte först vill värma upp mig vid ditt hjerta;
jag fryser ihjäl, jag förvandlas till bara is.
Och hon tryckte törnbusken till sitt bröst, så hårdt, för att
den skulle bli riktigt uppvärmd, och törnena trängde ända in
i hennes kött, och hennes blod flöt i stora droppar; men
törnbusken sköt friska, gröna blad och slog ut blommor i den
kalla vinternatten; så varmt var det vid en bedröfvad moders
hjerta; och törnbusken sade henne vägen, som hon skulle gå.
Då kom hon till en stor sjö, der det hvarken fans skepp
eller båt. Sjön var icke tillräckligt frusen för att kunna bära
henne och icke heller nog öppen och grund, för att hon skulle
kunna vada igenom den, och öfver måste hon, i fall hon ville
finna sitt barn. Så lade hon sig ned för att dricka ut sjön,
och det var ju omöjligt för en menniska; men den bedröfvade
modern tänkte, att ett underverk dock kunde inträffa.
— Nej, det går aldrig, sade sjön; låt hellre oss två söka
att komma öfver ens! Jag tycker om att samla perlor, och
dina ögon äro de två klaraste jag sett. Om du vill gråta ut
dem åt mig, så skall jag bära dig öfver till det stora
drifhuset, der Döden bor och sköter om blommor och träd; hvart
och ett af dem är ett menniskolif.
— Ack, hvad ger jag inte för att få komma till mitt barn!
sade den förgråtna modern, och hon grät ännu mera, och
hennes ögon sjönko ned på hafvets botten och blefvo två kostbara
perlor; men sjön lyfte henne, som om hon suttit i en gunga,
och hon flög i en svängning till stranden på andra sidan, der
det stod ett milsbredt, underligt hus; man visste icke, om det
var ett berg med skog och hålor, eller om det var upptimradt.
Men den stackars modern kunde icke se det; hon hade ju
gråtit ut sina ögon.
— Hvar skall jag träffa Döden, som gick bort med mitt
lilla barn? sade hon.
— Hit har han inte kommit ännu, sade den gamla
grafgumman, som gick der och skulle sköta om Dödens stora
drifhus. Huru har du kunnat hitta hit, och hvem har hjelpt dig?
— Vår herre har hjelpt mig, sade hon; han är barmhertig,
och det skall du också vara. Hvar skall jag finna mitt lilla barn?
— Ja, det känner jag inte, sade gumman, och du kan inte
se. Många blommor och träd ha vissnat i natt; Döden skall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
