Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- 53. En historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Om qvällen vid sängdags såg presten sin hustru sitta tyst
och tankfull.
— Hvad fattas dig? sade han till henne.
— Hvad som fattas mig! sade hon. Jo, det fattas mig, att
jag inte riktigt kan samla mina tankar, att jag inte rätt kan
få att gå i hop hvad du sade, att det fins så många
ogudaktiga, och att de skola brinna evigt, evigt, ack, huru länge!
— Jag är blott en syndig menniska, men jag skulle aldrig
kunna hafva hjerta till att låta ens den värste syndare
brinna evigt; huru skulle då vår herre kunna det, han, som
är så oändligt god och som vet, huru det onda kommer
utifrån och inifrån! Nej, jag kan inte tänka mig det, ehuru
du säger det.
*
Det var höst, löfven föllo af träden; den allvarlige, stränge
presten satt vid en döendes säng, en from troende tillslöt sina
ögon; det var prestfrun.
— Får någon frid i grafven och nåd hos sin Gud, så är
det du, sade presten, och han knäpte i hop hennes händer och
läste en psalm öfver den döda.
Och hon fördes till grafven; två tunga tårar tillrade ned
utför den allvarlige mannens kinder; och i prestgården var
det tyst och tomt, solskenet der inne var släckt, hon hade
gått bort.
Det var natt, en kall vind susade fram öfver prestens
hufvud; han slog upp ögonen, och det var som om månen lyst
in i hans rum, men månen lyste icke; en gestalt var det, som
stod framför hans säng. Han såg sin aflidna hustrus vålnad,
hon såg så innerligt bedröfvad på honom, det var som om hon
velat säga något.
Och mannen reste sig till hälften upp och sträckte ut
armarna emot henne: Är inte heller åt dig den eviga hvilan
förunnad? Du lida? Du, den bästa, den frommaste!
Och den döda böjde sitt hufvud till ett ja och lade handen
på bröstet.
— Och kan jag skaffa dig ro i grafven?
— Ja! ljöd det till honom.
— Och på hvad sätt?
— Gif mig ett hår, blott ett enda hår af hufvudet på den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 06:20:10 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hcasob/1/0412.html
