Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 53. En historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
syndare, hvars eld aldrig skall släckas, den syndare, som Gud
skall nedstöta i helvetet till evig pina!
— Ja, så lätt bör du kunna förlossas, du rena, du fromma!
sade han.
— Så följ mig! sade den döda. Det är oss så förunnadt.
Vid min sida sväfvar du hvart dina tankar vilja. Osynliga
för menniskorna, stå vi i deras hemligaste vrå, men med säker
hand måste du peka på den till evigt qval invigde, och före
hanegället måste han vara funnen.
Och hastigt, som burna af tanken, voro de i den stora
staden; och från husens väggar lyste med eldbokstäfver
dödssyndernas namn: högmod, girighet, dryckenskap, vällust, kort sagdt,
hela syndens sjufärgade båge.
— Ja, der inne, såsom jag trodde, såsom jag visste, sade
presten, har den åt den eviga elden invigde sitt tillhåll.
Och de stodo framför den präktigt upplysta portalen, der
den breda trappan prunkade med mattor och blommor, och
genom de festliga salarna klingade balmusiken. Schweizaren
stod i siden och sammet med en stor, silfverbeslagen käpp i
handen.
— Vår bal kan mäta sig med kungens, sade han och vände
sig mot vimlet på gatan; från topp till tå lyste den tanken
ut ur honom: Fattiga pack, som gapar in genom porten, I ären
allesammans uslingar i jemförelse med mig!
— Högmod! sade den döda. Ser du honom?
— Honom! upprepade presten. Ja, men han är ett
dumhufvud, endast en narr och skall inte dömas till evig eld och pina.
— Endast en narr! ljöd det genom högmodets hela hus;
det voro de alla der.
Och de flögo inom den giriges fyra nakna väggar, der
gubben, skinntorr, hackande tänderna af köld, hungrig och törstig,
med hela sin tanke hakade sig fast vid sitt guld; de sågo,
huru han, liksom i feber, rusade upp från den eländiga
bädden och tog en lös sten ut ur muren; der lågo guldmynt i ett
strumpskaft; han kände på sin trasiga rock, hvari guldmynt
voro insydda, och de fuktiga fingrarna skälfde.
— Han är sjuk, det är vanvett, ett glädjelöst vanvett,
omhvärfdt af ångest och elaka drömmar!
Och de aflägsnade sig skyndsamt och stodo vid förbrytarnes
brits, der de i en lång rad sofvo sida vid sida. Som ett vildt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
