Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 53. En historia - 54. Den stumma boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omkring, och de andra bofvarne grepo tag i honom, brottades
med honom och böjde honom krokig, så att hufvudet satt ned
mellan benen; der bundo de fast det, blodet var nära att
spricka ut genom hans ögon och alla porer.
— I döden honom, den olycklige! ropade presten, och i det
han afvärjande sträckte ut handen öfver syndaren, öfver honom,
som redan här led för hårdt, vexlade scenen om. De flögo
genom rika salar och genom fattiga kamrar; vällust, afund, alla
dödssynder skredo dem förbi; en domens engel uppläste deras
synd, deras försvar; detta var visserligen ringa inför Gud, men
Gud läser i hjertana, han känner alltsammans, det onda, som
kommer inifrån och utifrån, han, nåden, allkärleken. Prestens
hand darrade, han vågade icke utsträcka den, rycka ett hår af
syndarens hufvud. Och tårarna strömmade från hans ögon,
såsom nådens och kärlekens flöden, som släcka helvetets eviga eld.
Då gol hanen.
— Förbarmande Gud, du skall gifva henne den ro i grafven,
som jag ej kunnat inlösa!
— Den eger jag nu, sade den döda. Det var ditt hårda
ord, din mörka menniskotro om Gud och hans skapade varelser,
som dref mig till dig. Känn menniskorna! Äfven hos de
onda finnes det en del af Gud, en del, som skall segra och
släcka helvetets eld.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
