Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- 54. Den stumma boken
- 55. »Det är skilnad»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfver den dödes hufvud —, svalan flyger åter förbi: qvivitt!
qvivitt! ... Nu komma karlarne med spik och med hammare;
locket lägges öfver den döde, som hvilar sitt hufvud mot den
stumma boken. Gömdt — glömdt!
*
55.
»Det är skilnad.»
Det var i maj månad, vinden blåste ännu kall; men våren
var här, sade buskar och träd, fält och ängar; det vimlade af
blommor, och det ända upp i den lefvande inhägnaden, och
just der förde våren sjelf sin talan; han talade från ett litet
äpleträd, som var en enda qvist, så frisk, så blomstrande,
öfversådd med de fina, rosenröda knopparna, som voro på väg
att öppna sig. Den visste nog sjelf, huru vacker den var, ty detta
ligger i bladet som i blodet, och derför blef den icke heller
öfverraskad af att herrskapsvagnen höll på vägen framför den
och att den unga grefvinnan sade, att den der äpleqvisten
var det täckaste man kunde se, att den var våren sjelf i sin
fagraste uppenbarelse. Och qvisten blef afbruten, och hon höll
den i sin fina hand och skuggade den med sitt sidenparasoll
— och så foro de till slottet, der det var höga salar och
präktiga gemak; ljusa, hvita gardiner fladdrade vid de öppna
fönstren, och vackra blommor stodo i glänsande, genomskinliga
vaser, och i en af dessa, den var som skuren ur nyfallen snö,
blef äpleqvisten satt mellan friska, ljusgröna bokqvistar; det
var en lust att se den.
Och så blef qvisten stolt, och det var ju helt menskligt.
Många slags menniskor gingo genom rummen, och allt efter
som deras anseende var, vågade de uttala sin beundran, och
somliga sade ingenting alls, och somliga sade allt för mycket,
och äpleqvisten förstod, att det var skilnad mellan
menniskorna liksom mellan växterna. Somliga äro till prydnad och
andra till föda, det fins äfven sådana, som kunna alldeles
undvaras, menade äpleqvisten, och som han just blifvit satt
vid det öppna fönstret, hvarifrån han kunde se både ned i
trädgården och ut på fältet, så hade han tillräckligt med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 06:20:10 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hcasob/1/0418.html
