Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 56. Den gamla grafstenen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sönderslagna, till gatläggning, men den der stenen blef öfver
och har allt sedan förblifvit liggande på gården.
— Man kan lätt se, att det är en grafsten, sade det äldsta
af barnen; man ser ännu på den ett timglas och ett stycke
af en engel, men inskriften, som stod der, är nästan alldeles
utplånad, undantagandes namnet Preben och ett stort S; strax
efter och litet längre ned står Marta; men mera kan man
inte få reda på, och det är endast när det regnat eller när
vi tvättat den, som det står tydligt.
— Herre Gud, det är Preben Svanes och hans hustrus
grafsten! sade en gammal man der inne, som efter åldern räknadt
godt kunde ha varit farfar åt dem allesammans i rummet.
Ja, det äkta paret var ett af de sista, som blefvo jordade på
den gamla klosterkyrkogården; det var ett gammalt
hederligt par från mina gossår; alla kände dem, och alla höllo af
dem; de voro ålderskungaparet här i staden. Folk sade om
dem, att de egde öfver en tunna guld, och likväl gingo de
tarfligt klädda i det gröfsta tyg, men deras linne var så
skinande hvitt. Det var ett vackert gammalt par, Preben
och Marta. — Då de sutto på bänken, som var uppe på
husets höga stentrappa, hvaröfver den gamla linden lutade
sina grenar, och nickade vänligt och mildt, så blef man riktigt
glad dervid. De voro så makalöst goda mot de fattiga; de
bespisade dem, de klädde dem, och det var förstånd och sann
kristendom i all deras välgörenhet. Först dog hustrun. Jag
erinrar mig den dagen så väl; jag var en liten gosse och
med min far inne hos gamle Preben, just som hon hade
somnat af; den gamle mannen var så rörd, grät som ett barn.
Liket låg ännu i sängkammaren, strax invid der vi sutto; han
talade till min far och ett par grannar om huru ensamt det
nu skulle bli, huru välsignadt god hon hade varit, huru många
år de hade lefvat tillsammans och huru det gick till, att de
blefvo bekanta med hvarandra och fingo hvarandra kära. Jag
var, som sagdt, liten och stod och hörde på; men det
uppfylde mig med en underlig känsla att höra på den gamle
mannen och se, huru han blef allt mera liflig och fick färg på
kinderna, medan han talade om förlofningsdagarna, huru täck
hon hade varit, huru många små oskyldiga krokvägar han hade
gått för att få träffa henne; och han talade om bröllopsdagen,
hans ögon lyste dervid, han liksom lefde tillbaka igen i den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
