Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 58. Årets historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett hål, så stort, att jag kan flyga både ut och in; der ha jag
och min man bo, och derifrån ha alla våra ungar flugit ut.
Menniskofamiljen har naturligtvis inrättat alltsammans för att
ha det nöjet att se på oss, annars hade den nog inte gjort det.
De strö ut brödsmulor, också för sitt nöjes skull, och på det
sättet ha vi födan. Det är liksom sörjdt för en; — och
derför tror jag, att jag stannar och att min man stannar, ehuru
vi äro mycket missnöjda, — men vi stanna allt qvar.
— Och vi flyga ut på landet för att se, om inte Våren
kommer! Och så flögo de.
Och det var ordentlig vinter ute på landet; der var det
ett par grader kallare än inne i staden. Den skarpa vinden
blåste öfver de snötäckta fälten. Bonden, med stora belgvantar
på händerna, satt i sin släde och slog sig med armarna för
att få kölden ur dem; piskan låg i hans knä; de magra
hästarna sprungo så att det rökte af dem, snön knarrade, och
sparfvarna hoppade i medspåren och fröso.
— Pip! när kommer Våren? Det dröjer så länge!
— Så länge! ljöd det öfver fälten från den högsta backen,
som var höljd med snö. Det kunde ha varit eko man hörde,
men det kunde också ha varit rösten af den underlige gamle
mannen, som satt der högst uppe på snödrifvan i väder och
vind. Han var alldeles hvit, liksom en bonde i hvit
vadmalströja, med långt, hvitt hår, hvitt skägg, alldeles blek och
med stora, klara ögon.
— Hvem är gubben der borta? frågade sparfvarna.
— Det vet jag! sade en gammal korp, som satt på
grindstolpen och var nog nedlåtande att erkänna, att vi alla äro
småfåglar inför vår herre, och derför också inlät sig med
sparfvarna och gaf förklaring. Jag vet hvem gubben är. Det
är Vintern, den gamle mannen från förra året; han är inte
död, såsom almanackan säger, utan han är verkligen
förmyndare för lille prins Vår, som kommer. Ja, Vintern för
regementet. Hu! Det knakar väl i er, I små!
— Ja, är det inte det jag säger! sade den minste. Den
der almanackan är bara menniskopåfund, hon är inte lämpad
efter naturen. Sådant der borde de lemna åt oss, som äro
finare bildade.
Och det gick en vecka, det gick nära två; skogen var svart,
den frusna insjön låg så tung och såg ut som stelnadt bly;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
