Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 58. Årets historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
molnen, ja, det var icke moln, det var våta, iskalla dimmor,
hängde öfver landet; de stora, svarta kråkorna flögo i skockar,
utan ett skrik, det var som om allt sofvit. — Nu gled en
solstråle fram öfver sjön, och denna lyste som smält tenn.
Snölagret öfver fältet och uppe på backen glänste icke som förut;
men den hvita skepnaden, Vintern sjelf, satt der ännu med
blicken stadigt vänd mot söder. Han märkte alls icke, att
snötäcket liksom sjönk in i jorden, att en liten grön gräsplätt
trädde fram här och der, och der vimlade det då af sparfvar.
— Qvivitt! qvivitt! Kommer nu Våren?
— Våren! ljöd det öfver fält och äng och genom de
svartbruna skogarna, der mossan lyste frisk och grön på
trädstammarna; och genom luften kommo flygande söder ifrån de
två första storkarna; på hvarderas rygg satt ett litet vackert
barn, en gosse och en flicka; och de kysste marken till
helsning, och der de satte sina fötter, växte hvita blommor fram
under snön. Hand i hand gingo de upp till den gamle
ismannen, Vintern, lade sig vid hans bröst till ny helsning, och
i samma ögonblick voro de alla tre gömda, och hela landskapet
var gömdt; en tjock, våt dimma, så tät och tung, insvepte
allt. — Kort derefter fläktade det litet — vinden for framåt,
den kom med starka stötar och jagade bort dimman; solen
sken så varmt; — Vintern sjelf var försvunnen, Vårens vackra
barn sutto på årets tron.
— Det kalla vi nyår! sade sparfvarna. Nu få vi väl igen
våra rättigheter och ersättning för den stränga vintern.
Hvart de båda barnen vände sig, sköto gröna knoppar fram
på buskar och träd, blef gräset högre, sädesfälten allt mera
lifligt gröna. Och rundt omkring kastade den lilla flickan
blommor; hon hade öfverflöd af sådana i sin kjortel; de
tycktes svärma fram der, alltid var det fullt, huru ifrig hon än
var att kasta; — i brådskan skakade hon hela drifvor af
blomsnö öfver äple- och persiketräden, så att de stodo i full prakt,
innan de ännu riktigt fått gröna blad.
Och hon klappade i händerna, och gossen klappade, och då
kommo fåglar fram, man visste icke hvarifrån, och alla
qvittrade och sjöngo: Våren är kommen!
Det var härligt att skåda. Och mången gammal gumma
trädde utom sin dörr i solskenet, ruskade på sig och såg bort
på de gula blommorna, som prunkade på hela ängen, alldeles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
