Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 58. Årets historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som i hennes unga dagar; verlden blef ung igen; i dag är det
härligt här ute! sade hon.
Och skogen var ännu brungrön, knopp vid knopp, men
myskemadran var framme, så frisk och så doftande; violerna stodo
i rika klungor, och der voro sippor, rödvifvor och gullvifvor, ja
i hvarje grässtrå var saft och kraft; det var en riktig
praktmatta att sitta på, och der satt Vårens unga par och höll
hvarandra i händerna och sjöng och log och växte allt mer och mer.
Ett mildt regn föll från himmeln öfver dem; de märkte
det icke, regndroppen och glädjetåren blefvo en och samma
droppe. Brud och brudgum kysste hvarandra, och i samma nu
sprack skogen ut. Då solen gick upp, voro alla skogar gröna.
Och hand i hand gick brudparet under det friska, hängande
löftaket, der endast solljusets strålar och slagskuggorna gåfvo
färgskiftning åt det gröna. En jungfrulig renhet och en
uppfriskande doft voro i de fina bladen; klara och lifliga sorlade å
och bäck mellan den sammetsgröna vassen och öfver de
mångfärgade stenarna. Fullt upp alltid och evigt är och förblifver
det! sade hela naturen. Och göken gol och lärkan slog, det var
den vackra våren; pilträden hade dock ullvantar på sina
blommor; de voro nu så fasligt försigtiga, och det är tråkigt.
Och så gingo dagar och så gingo veckor; värmen liksom
strömmade ned; hela luftvågor gingo genom säden, som gulnade
mer och mer. Nordens hvita lotus på skogssjöarna utbredde
sina stora, gröna blad öfver vattenspegeln, och fiskarna sökte
skugga under dem; och på skogens läsida, der solen brände
på bondstugans vägg och riktigt genomvärmde de utspruckna
rosorna, och körsbärsträden hängde fulla med saftiga, svarta,
nästan solheta bär, satt Sommarns sköna maka, hon,
hvilken vi sågo som barn och som brud; och hon såg mot de
stigande, mörka molnen, som vågformigt, likt berg, svartblå
och tunga, stego högre och högre. Från tre sidor kommo
de; mer och mer, som ett förstenadt, omvändt haf, sänkte
de sig mot skogen, der allt nu var tyst, liksom genom ett
trolleri; hvarje vindfläkt hade lagt sig, hvarje fågel teg, det
var ett allvar, en väntan i hela naturen; men på vägar och
stigar skyndade sig åkande, ridande och gående framåt för
att komma under tak. — Då lyste det plötsligt till, som
om solen brutit fram, blänkande, bländande, allt uppbrännande,
och med ett rullande brak blef det mörker igen; vattnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
