Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 58. Årets historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och gröna skogar; dessa har nu vinden farit illa med, de blifva
bruna och mörka, liksom söderns träd, men bära inte gyllene
frukter som dessa.
— Dem vill du se?.. sade Sommarn. Så gläd dig då!
Och han lyfte sin arm, och skogens blad färgades med rödt
och med gult; det kom en färgprakt öfver alla skogar;
rosenhäcken lyste med eldröda nypon, flädergrenarna hängde ned
med stora, tunga, svartbruna bär, de vilda kastanjerna föllo
mogna ut ur de svartgröna skalen, och inne i skogen
blommade violerna för andra gången.
Men årets drottning blef allt mera tyst, allt mera blek. Det
blåser kallt, sade hon. Natten har våta dimmor; — jag
längtar efter — barndomslandet.’
Och hon såg storkarna flyga bort, hvar enda en, och hon
sträckte händerna efter dem. Hon såg upp till bona, som stodo
tomma, och i ett af dem växte den långstjelkiga blåklinten
upp och i ett annat den gula vildsenapen, som om boet
endast varit till för att skydda och hägna denna; och sparfvarna
kommo dit upp.
— Pip! Hvart har herskapet tagit vägen? De kunna väl
inte tåla, att det blåser på dem, och så ha de farit ur landet.
Lycka på resan!
Och allt mera gula blefvo skogens blad, och det ena löfvet
föll efter det andra; höstens stormar susade, det var långt
lidet på hösten. Och på de affallna gula löfven låg årets
drottning och såg med milda ögon upp mot den tindrande
stjernan, och hennes make stod bredvid henne. En vindstöt
hvirflade upp löfven — de föllo åter; då var hon borta, men
en fjäril, årets sista, flög genom den kalla luften.
Och de våta dimmorna kommo, den isande blåsten och de
mörka, längsta nätterna. Årets drott stod med snöhvitt hår,
men han visste det icke sjelf; han trodde, att det var
snöflingorna, som föllo från molnen; ett tunt snölager låg öfver den
gröna marken.
Och kyrkklockorna ringde till jul.
— Födelseklockorna ringa, sade årets drott; snart födes det
nya herskarparet, och jag får hvila, liksom hon, hvila i den
tindrande stjernan.
Och i den friska, gröna granskogen, der snön låg, stod julens
engel och invigde de unga träd, som skulle till dess fest.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
