Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 64. »Allt på sin rätta plats!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
någonting hos det gamla paret, som drager mitt hjerta till dem.
Det måste ha varit så trefligt, så patriarkaliskt på den gamla
gården, der husmodern satt och spann med alla sina pigor
och den gamle herrn läste högt ur Bibeln.
— De voro präktigt folk, förståndigt folk, sade prestsonen.
Och så voro de med samma inne på tal om adel och ofrälse,
och det var nästan som om prestsonen icke hört till de ofrälse,
så yttrade han sig om det att vara af adel.
— Det är lyckligt att tillhöra en slägt, som utmärkt sig,
att sålunda ha inom sig liksom en blodets sporre att gå framåt
i det stora. Härligt är det att ega ett slägtnamn, som är ett
inträdeskort till de förnämsta familjer. Adel betyder ädel; det
är guldmyntet, som till prägel fått hvad det sjelft är värdt.
— Det är tidens ton, och många poeter stämma naturligtvis in
i den, att allt hvad adligt är skall vara dåligt och dumt,
hvaremot det hos de fattiga glänser allt mera, ju lägre man
stiger ned. Men detta är inte min åsigt; ty det är alldeles
oriktigt, alldeles falskt. Inom de högre stånden finner man
många gripande, sköna drag. Min mor har berättat mig ett,
och jag skulle kunna anföra flere. Hon var på besök i ett
förnämt hus i staden; min mormor, tror jag, hade ammat den
nådiga frun. Min mor stod i salen med den gamle, högadlige
herrn; då såg han, att nere på gården kom en gammal gumma
gående på kryckor; hvarje söndag kom hon och fick några
slantar. Der är den gamla stackarn, sade herrn; hon har så
svårt för att gå! Och innan min mor förstod meningen, var
han ute genom dörren och nere utför trapporna; han, den
sjutioårige gamle excellensen, hade sjelf gått ned till den fattiga
gumman för att bespara henne att gå den besvärliga vägen
upp efter det lilla understöd hon sökte. Detta är visserligen
endast ett obetydligt drag; men liksom enkans skärf har det
klang från hjertats botten, klang från menniskonaturen; och dit
bör skalden syfta, just i vår tid bör han sjunga derom, det
gör godt, mildrar och försonar. Men när en menniskovarelse,
derför att hon är af adligt blod och har en stamtafla, liksom
de arabiska hästarna, står på bakbenen och vrenskas på gatan
och, när en ofrälse varit inne i rummet, säger: Här har varit
folk från gatan! då har adeln gått till förruttnelse, förvandlats
till en mask af det slag, som Tespis gjorde sig, och då roar
man sig åt personen och ger honom satiren i våld.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
