Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 68. Fem från en ärtskida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
68.
Fem från en ärtskida.
Det var fem ärter i en ärtskida, de voro gröna och skidan
var grön, och derför trodde de, att hela verlden var grön, och
det var alldeles riktigt. Skidan växte och ärterna växte; de
inrättade sig efter bostaden; rakt i rad sutto de. Solen sken
utanför och värmde upp skidan, regnet gjorde henne klar;
der var lugnt och godt, ljust om dagen och mörkt om natten,
såsom det skulle vara, och ärterna blefvo större och allt mera
tänkande, der de sutto, ty något måste de ju göra.
— Skall jag alltid sitta här? sade de; bara jag inte blir
hård af att sitta så länge. Mig förefaller det ju, som om
någonting funnes utanför; jag har en aning derom.
Och veckor gingo; ärterna blefvo gula och skidan blef gul.
Hela verlden blir gul, sade de, och det hade de rättighet att säga.
Så kände de en skakning i skidan; den rycktes af, den kom
i menniskohänder och ned i en tröjficka jemte flere andra fulla
ärtskidor. Nu blir det snart öppnädt, sade de, och det väntade
de på.
— Nu skulle jag vilja veta, hvem af oss som kommer längst,
sade den minsta ärten. Ja, nu kommer det snart att visa sig.
— Ske hvad det vill! sade den största.
Kratsch! Der sprack skidan, och alla fem ärterna trillade ut
i det klara solskenet; de lågo i en barnhand, en liten pojke
höll dem fast och sade, att det var riktigt passande ärter för
hans fläderbössa, och strax kom den ena ärten i bössan och
sköts bort.
— Nu flyger jag ut i vida verlden, tag mig, om du kan!
Och så var den borta.
— Jag, sade den andra, flyger rakt in i solen; den är en
riktig ärtskida och mycket passande för mig.
Borta var den.
— Jag sofver hvart jag kommer, sade två andra, men vi
trilla nog framåt. Och så trillade de först på golfvet, innan de
kommo i fläderbössan, men dit kommo de. Vi komma att gå
längst!
— Ske hvad det vill! sade den sista och blef skjuten i
luften, och den flög upp mot det gamla brädet under
vindskammarfönstret, rakt in i en springa, der det fans mossa och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
