Sagor och berättelser / Del 1 / 486 (1877) Author: H. C. Andersen Translator: Carl Johan Backman, August Strindberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 68. Fem från en ärtskida

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

segelgarnssnöre vid fönsterbrädet och upp till öfverstycket af
fönsterkarmen, så att ärtrankan skulle ha något att stödja sig vid
och slingra sig omkring, när hon började krypa upp, och det
gjorde hon. Man kunde för hvar dag se, hur hon växte till.

— Åh, hon sätter ju blommor! sade hustrun en morgon,
och nu fick äfven hon det hoppet och den tron, att den lilla
sjuka flickan skulle komma sig; det rann henne i minnet, att
på senaste tiden hade barnet talat lifligare, de senaste
morgnarna hade det sjelft rest sig upp i sängen och suttit der och
sett med strålande ögon på sitt lilla ärtland af en endaste ärt.
Veckan derpå var den sjuka för första gången uppe öfver en
timme. Lycklig satt hon i det varma solskenet; fönstret var
öppet, och utanför stod der
fullt utslagen en röd och hvit
ärtblomma. Den lilla flickan
böjde ned sitt hufvud och
kysste helt sakta de fina
bladen. Det var liksom en
högtidsdag den dagen.

Och kysste helt sakta de fina bladen.

— Vår herre har sjelf
planterat den och låtit den
trifvas för att skänka hopp
och glädje åt dig, mitt
välsignade barn, och åt mig
också, sade den glada modern
och log mot blomman som
mot en god engel från Gud.

Men de andra ärterna då!
Jo, den, som flög ut i vida
verlden och sade: Tag mig, om du kan! föll i takrännan och kom
i dufkräfva, och der låg den som Jonas i hvalfiskens buk. De
begge sömniga kommo lika långt, de blefvo också uppätna af
dufvorna, och det är att göra riktig nytta för sig; men den
fjerde, som ville upp i solen — den föll ned i rännstenen och
låg dagar och veckor der i det ruttna vattnet, der den svälde
ut med besked.

— Jag blir så präktigt tjock! sade ärten. Jag spricker deraf,
och längre tror jag ingen ärt kan komma eller har kommit.
Jag är den märkligaste bland de fem från ärtskidan.

Och rännstenen höll med derom.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>