Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 70. »Hon dugde inte»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
god! Bättre menniska har inte funnits på jorden. Han var
son i huset och jag bara tjenstflicka, men vi blefvo fästfolk,
i tukt och ära. En kyss är väl ingen synd, när man riktigt
håller af hvarandra. Och han talade om det för sin mor;
hon var som vår herre för honom här på jorden, och hon
var så klok, god och älsklig. — Han reste bort, och sin
guldring satte han på mitt finger. Då han väl var borta, kallade
min matmoder mig in till sig; allvarlig och dock så mild
stod hon der och talade, som vår herre sjelf skulle göra; hon
gjorde klart för mig afståndet i anda och sanning mellan
honom och mig. — Nu ser han bara, huru bra du ser ut, men
det fagra utseendet skall förgå. Du har icke fått sådan
uppfostran som han, I stån icke på samma höjd i andens rike,
och deri ligger olyckan. Jag aktar den fattige, sade hon, hos
Gud kan han måhända få en högre plats än mången rik, men
på jorden får man ej gå öfver i orätt spår, när man kör framåt,
eljest stjelper vagnen, och I skullen stjelpa begge två. Jag
vet att en bra karl, en handtverkare, har friat till dig, det är
Erik Handskmakare; han är enkling, har inga barn, står
sig godt, tänk på den saken! — Hvarje ord, hon sade, gick
som en knif genom mitt hjerta, men frun hade rätt, och det
tryckte och tyngde mig. — Jag kysste hennes hand och grät
bittra tårar, och det ännu mer, när jag kom in i min
kammare och lade mig på min säng. Det var en svår natt, som
följde, vår herre vet, hvad jag led och stred. Så gick jag på
söndagen till herrens bord för att få ljus inom mig. Då var
det som en skickelse: just som jag gick ur kyrkan, mötte jag
Erik Handskmakare. Nu fans ej mer något tvifvel i mitt
sinne, vi passade för hvarandra i ställning och vilkor, ja, han
var till och med en välbergad man. Och så gick jag rakt fram
till honom, fattade hans hand och sade: Stå dina tankar ännu
till mig? — Ja, evigt och alltid, sade han. — Vill du ha en
flicka, som aktar och ärar dig, men icke håller af dig, men
det kan väl komma? — Det skall komma, sade han, och så
gåfvo vi hvarandra handen. Jag gick hem till min
matmoder; guldringen, som sonen hade gifvit mig, bar jag på mitt
bara bröst; jag kunde ej sätta den på mitt finger om dagen,
utan blott hvarje afton, när jag lade mig i min säng. Jag
kysste ringen, så att min mun blödde dervid, och så gaf jag
den åt min matmoder och sade, att veckan derpå skulle det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
