Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 70. »Hon dugde inte»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lysas från predikstolen för mig och handskmakaren. Så tog
min matmodet mig i sin famn och kysste mig — hon sade
icke, att jag inte dugde, men den tiden var jag kanske också
bättre, ehuru jag ännu icke så mycket pröfvat på verldens
motgångar. Och så stod bröllopet vid kyndelsmässotiden; och det
första året gick bra, vi höllo gesäll och lärgosse, och du, Maria,
tjenade hos oss.
— Ack, ni var en präktig matmoder, sade Maria, aldrig
glömmer jag, hur snälla ni och er man voro.
— Det var i de goda åren du var hos oss. — Barn hade vi
då icke. — Studenten såg jag aldrig mera. — Jo, jag såg honom,
men han såg icke mig. Han kom hit till sin moders
begrafning. Jag såg honom stå vid grafven, han var så krithvit och så
sorgsen, men det var för moderns skull. Då sedermera fadern
dog, var han utomlands och kom icke hit och har icke heller
sedan varit här. Aldrig gifte han sig, det vet jag, — han var
visst advokat — mig kom han icke i håg, och om han hade
fått se mig, så hade han dock säkert icke känt igen mig, så
ful som jag är. Och det var ju också mycket bra.
Och hon talade om sina pröfningars tunga dagar, huru
olyckan liksom vältade sig öfver dem. De egde ett tusen
kronor, och som vid gatan fans ett hus att få för fyra hundra
och det skulle löna sig att rifva det och bygga ett nytt, så
blef huset köpt. Murare och timmermän gjorde ett öfverslag,
att det ytterligare skulle kosta två tusen och fyrtio kronor.
Kredit hade Erik Handskmakare, penningarna fick han till låns
från Kjöbenhavn, men skepparen, som skulle föra dem, förliste,
och penningarna med.
— Då var det jag födde min välsignade gosse, som ligger
här och sofver. — Far föll i en svår, långvarig sjukdom;
i tre fjerdedels år måste jag kläda af och på honom. Det gick
alldeles bakut för oss, vi lånade och lånade; alla våra saker
gingo sin kos, och far dog ifrån oss. — Jag har slitit och
släpat, stridt och sträfvat för barnets skull, skurat trappor,
tvättat linne, groft och fint, men jag skall ej ha det bättre,
vill vår herre, men han förlossar mig nog och drager försorg
om gossen.
Och så somnade hon.
Fram på morgonen kände hon sig styrkt och stark nog, som
hon trodde, till att åter gå till sitt arbete. Men knapt hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
