Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 74. Penninggrisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sjelfva taflorna på väggen vände sig om; de visade, att äfven
de hade en baksida, men det var icke för att säga emot.
Det var midt i natten, månen lyste in genom fönstret och
gaf belysning för intet. Nu skulle leken börja, och allt var
inbjudet, till och med barnvagnen, som dock hörde till de
gröfre leksakerna. En hvar är god för sig! sade den. Alla
kunna inte vara af adel! Någon måste göra gagn, som man säger.
Penninggrisen var den ende, som fick bjudningen skriftligt;
han stod så högt, att de icke trodde, att han kunde höra den
muntligen framförd, och svarade icke heller, om han skulle
komma, ty han kom icke; skulle han vara med, måste det
vara såsom åskådare från sin plats, det kunde de rätta sig
efter, och det gjorde de.
Den lilla dockteatern blef genast uppstäld så, att han
kunde titta rakt in i den; de ville börja med att spela komedi,
och så skulle det bli te och förståndsöfning, och med denna
började de genast. Gunghästen talade om inridning och
fullblod, barnvagnen om jernbanor och ångkraft — detta var ju
alltsammans något, som hörde till deras fack och som de kunde
tala om. Vägguret talade om politik — tick-tack! Det visste
hvad klockan var slagen; men man sade att det icke gick rätt.
Spanska röret stod och var stolt öfver sin doppsko och sin
silfverknapp; det var ju beslaget både upptill och nedtill; i
soffan lågo två broderade kuddar; de voro vackra och dumma
— och så kunde komedien börja.
Alla sutto de och sågo på, och det bads att man skulle
smälla, knalla och skramla, allt efter som man var belåten
till. Men ridpiskan sade, att hon aldrig smälde för de gamla,
utan endast för de oförlofvade. Jag knallar för allting, sade
knallperlan. Någonstans skall man ju vara! menade spottlådan.
Sålunda hade en hvar sin tanke under komedien.
Stycket var klent, men spelades väl; alla de spelande vände
den målade sidan utåt; man fick bara se dem på den ena
sidan, icke på afvigan; och alla spelade de utmärkt, ända framför
teatern; tråden var för lång i dem, men så mycket bättre
syntes de. Den sinkade dockan blef så betagen, att sinkan
lossnade, och penninggrisen blef på sitt sätt så betagen, att
han beslöt att göra något för en af dem och sätta honom i
sitt testamente såsom den der, när tiden var inne, skulle få
ligga i öppen graf med honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
