Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 80. De vises sten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tomt och tyst, då bröderne sålunda, den ene efter den andre,
hade dragit bort.
— Det går dem inte väl, sade fadern. Aldrig föra de hem
den lysande ädelstenen; den finnes inte för mig, de äro borta,
döda! Och han lutade sig ned öfver Sanningens bok och
stirrade på det blad, der han skulle läsa om lifvet efter döden;
men der fans ingenting för honom att se eller veta.
Den blinda dottern var hans tröst och glädje; hon slöt sig
med så innerlig kärlek till honom. För hans glädje och
lycka önskade hon, att den kostbara juvelen måtte blifva funnen
och hemförd. Med sorg och längtan tänkte hon på bröderne.
Hvar voro de? Hvar vistades de? Hon önskade så innerligt,
att hon skulle kunna drömma om dem; men, underligt nog,
icke ens i drömmen kunde hon sammanträffa med dem.
Ändtligen drömde hon en natt, att deras röster ljödo till henne;
de kallade, de ropade ute ifrån den vida verlden, och hon
måste dit ut, långt, långt bort, och likväl tyckte hon sig der
ännu vara i sin faders hus; bröderne träffade hon icke, men i
sin hand kände hon det bränna som eld; den smärtade likväl
icke: hon höll i den lysande ädelstenen och gaf den åt sin
fader. Då hon vaknade, trodde hon i första ögonblicket, att hon
ännu höll den i handen; men det var sin slända hon hade
fattat om. Under de långa nätterna hade hon spunnit
oaflåtligt; på tenen var en tråd finare än spindelns spånad;
menniskoögon kunde icke upptäcka den enkla tråden; hon hade vätt
den med sina tårar, och den var stark som ett ankartåg. Hon
reste sig upp; hennes beslut var fattadt, drömmen måste
blifva en verklighet. Det var natt, hennes far sof; hon kysste
hans hand, tog sedan sin ten och band ändan af tråden fast
vid faderns hus, annars skulle ju hon, den blinda, aldrig kunna
hitta hem igen; tråden hade hon att hålla sig till; den litade
hon på, men icke på sig sjelf eller andra. Hon plockade fyra
blad af solens träd; dem ville hon gifva åt väder och vind
att föra till bröderne såsom bref och helsning, i fall hon icke
skulle möta dem der ute i den vida verlden. Huru skulle
det väl gå henne, det stackars blinda barnet? Dock, hon hade
ju den osynliga tråden att hålla sig vid; framför alla de andra
egde hon en gåfva: innerligheten, och genom denna var
det, som om hon haft ögon ända ut i fingerspetsarna och öron
ända in i hjertat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
