Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 81. Soppa på en korfsticka - 2. Hvad den första lilla råttan hade sett och lärt på resan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
råtta på skogsbol? Jag satt i den mjuka mossan och höll i
min korfsticka. Månen lyste i synnerhet på en fläck, der
det stod ett träd med en mossa så fin, ja, jag vågar saga
så fin som råttkungens skinn; men den hade en grön färg, så
att den var välgörande för ögonen. Då kom der helt
plötsligt uppmarscherande de täckaste små personer, inte större än
att de kunde nå mig till knäna; de sågo ut som menniskor,
men de voro bättre proportionerade; de kallade sig alfer och hade
fina kläder af blomblad, garnerade med flug- och myggvingar,
alls inte illa. Till en början föreföll det mig, som om de
letade efter något, jag visste inte hvad; men så kom ett par
stycken bort till mig; den förnämste af dem pekade på min
korfsticka och sade: Det är just en sådan der vi behöfva;
den är tillskuren, den är utmärkt! Och han blef allt mera
förtjust, då han betraktade min vandringsstaf.
— Gerna låna, men inte behålla, sade jag.
— Inte behålla! sade de allesammans, fattade om korfstickan,
som jag släpte, dansade med den bort till den fina mossfläcken
och reste der upp korfstickan midt i det gröna. De ville äfven
ha en majstång, och den de nu hade var ju också för dem
liksom skuren dertill. Nu blef den utsirad, ja, nu såg den
något ut!
Små spindlar spunno guldtråd omkring den, hängde upp
vajande slöjor och flaggor, så fint väfda, så snöhvitt blekta
i månsken, att det skar mig i ögonen. De togo färger af
fjärilns vingar och stänkte på den hvita väfven, och der lyste
blommor och diamanter; jag kände inte längre igen min
korfsticka; maken till majstång, som hon hade blifvit, fans säkert
inte i hela verlden. Och nu först kom det riktigt stora
alfsällskapet; det var alldeles utan kläder, finare kunde det
inte vara, och jag blef bjuden att se på ståten, men på
afstånd, ty jag var för stor för dem.
Nu började der en musik! Det var som om tusen glasklockor
klingat, så fulltonigt och starkt. Jag trodde att det var
svanarna som sjöngo, ja, jag tyckte mig äfven höra gök och trast;
slutligen lät det som om hela skogen klingat med; der ljödo
barnröster, klockklang och fågelsång, de täckaste melodier, och
all denna härlighet klingade ut från alfernes majstång; den var
ett helt klockspel, och det var min korfsticka. Så mycket hade
jag aldrig trott att det kunde göras af den; men det kommer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
