Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 82. »Pebersvendens» nattmössa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och försvann; men den kunde komma igen från källådern,
från gamle Antons hjerta.
Nära invid Eisenach sträcker sig en rad steniga berg; ett
rundar sig på framsidan och har hvarken träd, buskar eller
gräs; det kallas Venusberget. Der inne bor fru Venus, en
afgudaqvinna från hedniska tiden; fru Holle kallades hon, det
visste och vet ännu hvart enda barn i Eisenach; hon hade
lockat in till sig den ädle riddaren Tannhäuser, minnesångaren
från Wartburgs sångarkrets.
Lilla Molly och Anton stodo ofta vid berget, och en gång
sade hon: Törs du knacka på och säga: Fru Holle! Fru Holle!
Läs upp! Här är Tannhäuser! Men det tordes icke Anton.
Molly tordes det; men endast orden: Fru Holle! Fru Holle!
sade hon högt och tydligt; det öfriga talade hon så i vädret, så
otydligt, att Anton var säker om, att hon egentligen icke hade
sagt någonting. Hon såg så modig ut, lika modig som då hon
ibland med andra små flickor sammanträffade med honom i
trädgården och de allesammans ville kyssa honom, just derför
att han icke ville kyssas och slog ifrån sig; hon allena
vågade det.
— Jag törs kyssa honom! sade hon stolt och tog honom om
halsen; detta var hennes fåfänga, och Anton fann sig deruti,
tänkte alls icke derpå. Hvad hon var vacker, hvad hon
var modig! Fru Holle i berget skulle också vara vacker;
men den fägringen, hade man sagt, var det ondas förledande
skönhet; den högsta fägringen deremot var en sådan, som fans
hos den heliga Elisabet, landets skyddshelgon, den fromma
thüringska furstinnan, hvars goda gerningar genom sägen och
legend förhärligade så månget ställe här. Hennes bild hängde
i kapellet med silfverlampor omkring; — men hon liknade
alls icke Molly.
Äpleträdet, som de båda barnen hade planterat, växte år
från år; det blef så stort, att det måste planteras ut i
trädgården uti den friska luften, der daggen föll, der solen sken
varmt och det fick krafter till att stå emot vintern med, och
efter vinterns hårda tryck var det, som om det af glädje slog
ut blommor om våren. På hösten bar det två äplen, ett för
Molly och ett för Anton; mindre kunde det icke gerna vara.
Trädet hade skyndat sig; Molly växte likt trädet, hon var
frisk som en äpleblomma; men länge skulle han icke se på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
