- Project Runeberg -  Sagor och berättelser / Del 2 /
23

(1877) [MARC] Author: H. C. Andersen Translator: Carl Johan Backman, August Strindberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 82. »Pebersvendens» nattmössa

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

denna blomma. Allting skiftar, allting vexlar! Mollys far
lemnade det gamla hemmet, och Molly följde med, långt bort;
— ja, i vår tid är det med ångans tillhjelp endast några få
timmars resa, men på den tiden behöfde man mer än natt
och dag till att komma så långt öster ut från Eisenach; det
var ända i yttersta kanten af Thüringen, till den stad, som
ännu kallas Weimar.

Och Molly grät och Anton grät; — alla dessa tårar, ja, de
runno nu i en enda tår, och den hade glädjens röda, vackra
skimmer. Molly hade sagt honom, att hon höll mera af
honom än af all härlighet i Weimar.

Det gick ett år, det gick två, tre, och under hela denna tid
kommo två bref, det ena hade formannen, det andra en
resande med sig; det var en lång, tung och krokig väg förbi
städer och byar.

Huru ofta hade icke Anton och Molly tillsammans hört
historien om Tristan och Isolde, och lika ofta hade han dervid
tänkt på sig sjelf och Molly, ehuru namnet Tristan skulle
betyda, att »han var dem född i sorg», och detta passade icke
in på Anton; han skulle heller aldrig, såsom Tristan, kunna
komma att tänka: »Hon har glömt mig!» Men äfven Isolde
glömde ju icke heller sitt hjertas vän, och då de begge voro
döda och begrafna på hvar sin sida om kyrkan, växte
lindarna från grafvarna upp öfver kyrktaket och möttes der
blommande. Det var så vackert, tyckte Anton, och likväl så
sorgligt; — men sorgligt kunde det icke blifva för honom
och Molly, och så hvisslade han en visa af minnesångaren
Walther von der Vogelweide:

»Under linden på heden —.»


Och i synnerhet klingade så vackert i den:

»Ut från skogen, i den stilla dal,
        tandaradaj,
sjöng dertill en näktergal!»


Den visan kom honom ständigt på tungan, den sjöng och
hvisslade han i den månljusa natten, då han, till häst i den djupa
hålvägen, red bort för att komma till Weimar och helsa på
Molly; han ville komma oväntad, och han kom oväntad.

Välkomnad, fick han vin fullt upp i bägaren, muntert
sällskap, förnämt sällskap, ett trefligt rum och en god säng; men
likväl var det alls icke så, som han tänkt och drömt sig. Han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:20:44 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hcasob/2/0025.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free