Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 84. Den gamla ekens sista dröm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
huruledes det äfven nere i jorden var lif och värme; det kände
sin styrka tilltaga, det växte högre och högre; stammen sköt
upp, der var intet stillastående, det växte ständigt allt mer
och mer; kronan blef lummigare, bredde ut sig, lyfte sig —
och allt efter som trädet växte, växte äfven dess välbefinnande,
dess lycksaliggörande längtan efter att nå allt högre, ända upp
till den lysande, varma solen.
Redan hade det vuxit högt upp öfver molnen, hvilka såsom
mörka skaror af flyttfåglar eller stora, hvita flockar af svanar
drogo fram under det.
Och hvart och ett af trädets blad kunde se, som om det
haft ögon att se med; stjernorna blefvo synliga om dagen, så
stora och blanka; hvar och en af dem blinkade som ett par
ögon, så milda, så klara; de erinrade om bekanta,
kärleksfulla ögon, barnögon, älskandes ögon, då de möttes under
trädet.
Det var ett lycksaligt ögonblick, så fröjdefullt; och likväl
kände trädet i all denna fröjd en längtan och lust efter att alla
de andra skogens träd der nere, alla buskar, växter och blommor
äfven skulle kunna lyfta sig, känna och förnimma denna glans
och glädje. Den väldiga eken i all sin härlighets dröm var
icke fullt lycklig, utan att den hade dem alla med, stora och
små, och denna känsla bäfvade genom grenar och blad, så
innerligt, så starkt som i en menniskas bröst.
Trädets krona rörde sig, som om det sökte och saknade; det
såg sig om, och då kände det doften af myskemadror och snart
en ännu starkare doft af kaprifolier och violer; det trodde
sig höra, huru göken svarade det.
Ja, genom molnen framtittade skogens gröna toppar, det såg
under sig de andra träden växa och lyfta sig som det; buskar
och växter sköto högt i vädret; somliga ryckte sig lösa med
rötterna och flögo hastigare. Björken var snabbast; som en
hvit blixtstråle fräste dess smärta stam uppåt, och grenarna
böljade som gröna flor och fanor; hela skogsnaturen, sjelfva
det brunfjädrade vassröret växte med, och fåglarna följde med
och sjöngo, och på grässtrået, hvilket fladdrade och flög som
ett långt, grönt sidenband, satt gräshoppan och spelade med
vingen på sitt skenben; ollonborrarna brummade och bina
surrade; hvarje fågel sjöng efter sin näbb; allt var sång och
glädje ända in i himmeln.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
