Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 84. Den gamla ekens sista dröm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fjerde århundrade; den var det största och yppersta trädet i
skogen; med sin krona reste den sig högt öfver alla de andra
träden och syntes långt ute på hafvet, var landmärke. Den tänkte
alls icke på, huru många ögon, som sökte den. Högt uppe i
dess gröna krona bygde skogsdufvorna, och göken gol der, och
om hösten, då bladen sågo ut som hamrade kopparplåtar, kommo
flyttfåglarna och hvilade sig der, innan de flögo bort öfver
hafvet; men nu var det vinter, trädet stod aflöfvadt; man kunde
riktigt se, huru bugtiga och krokiga grenarna sträckte sig;
kråkor och kajor kommo och satte sig skiftevis der och talade
om de bistra tider, som började, och huru svårt det var att få
födan om vintern.
Det var just den heliga jultiden; då drömde trädet sin
skönaste dröm. Den skola vi höra.
Trädet hade tydligen en känsla af att det var en festlig tid;
det tyckte sig rundt omkring höra alla kyrkklockor ringa, och
dertill var det, som på en vacker sommardag, mildt och varmt;
det bredde ut sin väldiga krona så frisk och grön;
solstrålarna spelade mellan blad och grenar, luften var fyld med
doften från växter och buskar; brokiga fjärilar lekte »hök och
dufva», och dagsländorna dansade, som om allt endast varit
till, för att de skulle dansa och roa sig. Allt hvad trädet i
åratal hade upplefvat och sett omkring sig drog förbi, som i
en hel festprocession. Det såg från gamla tider riddare och
fruar till häst, med fjädrar i hatten och falk på handen, rida
genom skogen; jagthornet ljöd, och hundarna gåfvo hals; det
såg fiendtliga soldater i blanka vapen och brokiga kläder, med
spjut och hellebarder, slå upp tält och åter taga ned dem;
vaktelden blossade, och det sjöngs och sofs under trädets
utsträckta grenar; det såg älskande i stilla lycka mötas här i
månsken och skära sina namn, den första bokstafven, in i den
grågröna barken. Cittra och eolsharpa hade en gång, ja, det
var många år sedan, blifvit upphängda i ekens grenar af
resande, muntra ungersvenner; nu hängde de der åter, nu
klingade de der å nyo så ljufligt. Skogsdufvorna kuttrade, som
om de velat berätta, hvad trädet kände dervid, och göken
gol, huru mången sommardag det skulle lefva.
Då var det som om en ny lifsström ilat ända ned i dess minsta
rötter och upp i de högsta grenarna, ända ut i bladen; trädet
kände att det sträckte sig dervid, ja, det förnam med rötterna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
