Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- 86. Dykungens dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Jag är så lätt! sade storkungarna. Det kraflar och
kryper ända ut i benen på mig, som om jag vore fyld med
lefvande grodor. Hvad det är härligt att få resa utomlands!
— Håll er i flocken, sade far och mor, och låt inte
sladdran gå så mycket, det kostar på bröstet!
Och de flögo.
I samma ögonblick ljöd luren öfver heden: vikingen hade
landstigit med alla sina män. De återvände hem med rikt
byte från den galliska kusten, der folket, liksom i Bretland,
i sin förskräckelse sjöng:
»Bevara oss från de vilda nordmän!»
Åh, hvad det nu blef lifligt och muntert i vikingaborgen
vid Vildmossen! Mjödkaret kom in i salen, brasan tändes och
hästar slagtades; här skulle riktigt bullas upp. Offergoden
stänkte det varma hästblodet på trälarne till invigning; elden
sprakade, röken drog fram under taket, sotet regnade ned från
bjelken, men det var man van vid. Gäster voro inbjudna,
och de fingo rika gåfvor; glömda voro ränker och falskhet;
det dracks med besked, och de afgnagda benen kastade man i
ansigtet på hvarandra; detta var tecken till godt lynne.
Skalden — denne var ett slags spelman, men som på samma gång
var krigare, hade varit med dem och visste hvad han sjöng
om — gaf dem en visa, i hvilken de hörde om alla sina
krigsbragder och märkligheter. Vid hvarje vers kom samma
omqväde: »Gods dör, fränder dö, sjelf dör man äfven, men aldrig
dör ett dråpligt namn»! Och så slogo de allesammans på
sköldarna och hamrade med knifven eller en benknota mot
bordskifvan, så att det dånade efter.
Vikingsfrun satt på tvärbänken i den öppna gillesalen; hon
bar sidenkjol, guldarmringar och stora bernstensperlor; hon
var i sin största ståt, och skalden nämde äfven henne i sin
sång, talade om den gyllene skatt hon hade skänkt sin rike
man, och denne var riktigt glad öfver det vackra barnet; han
hade endast sett det om dagen i all dess skönhet. Dess
vildhet tyckte han icke illa om; hon kunde, sade han, bli en
dråplig sköldmö, som fälde sin kämpe; icke skulle hon blinka
med ögonen, då öfvad hand på skämt med hvassa svärdet högg
ögonbrynen af henne.
Mjödkaret tömdes, ett nytt kördes upp, ja, der dracks
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 06:20:44 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hcasob/2/0059.html
