Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 86. Dykungens dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rundligen, det var folk som kunde tåla fullt mått. Det var den
tiden ett ordspråk: »Boskapen vet när den skall gå hem från
betet, men oklok man känner aldrig sin mages mått». Jo,
nog visste man det, men man vet ett och gör ett annat. Man
visste äfven, att »kär blir okär, när han sitter länge i annan
mans hus»; men man stannade likväl här, sofvel och mjöd
äro en god sak. Det gick lusteliga till, och om natten sofvo
trälarne i den varma askan, doppade fingrarna i det feta sotet
och slickade dem. Det var en härlig tid!
Ännu en gång samma år drog vikingen ut i härnad, ehuru
senhöstens stormar växte upp. Han begaf sig med sina män
till Bretlands kust; det var ju »bara tvärs öfver vattnet», sade
han; och hans husfru stannade hemma med sin lilla flicka,
och visst var, att fostermodern snart höll nästan mera af den
stackars paddan med de fromma ögonen och de djupa suckarna
än af skönheten, som ref och bet omkring sig.
Den råa, våta höstdimman, »Munlös», som gnager af bladen,
låg öfver skog och hed; »fågel fjäderlös», såsom man kallar
snön, flög, den ena tätt efter den andra; vintern var i
antågande. Sparfvarna togo storkboet i besittning och resonnerade
på sitt vis om det frånvarande herskapet; detta sjelft,
storkparet med alla ungarna, ja, hvar voro de nu?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
