Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 86. Dykungens dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Sådant är det här och sådant ha vi det alltid i vårt
varma land, sade storkmor, och det kittlade de små i magen.
— Få vi se ännu mera? sade de. Skola vi mycket, mycket
längre in i landet?
— Det fins ingenting vidare att se, sade storkmor; åt den
fruktbara sidan är det endast villande skog, der träden växa
i hvarandra och flätas samman af taggiga klängväxter;
endast elefanten med sina klumpiga ben kan der trampa sig
räg; ormarna derstädes äro oss för stora och ödlorna för qvicka.
Viljen I åt öknen till, så fån I sand i ögonen; huru I än
bären er åt, kommen I in i en sandhvirfvel. Nej, här är
bäst; här finnas grodor och gräshoppor; här stannar jag och
I med!
Och de stannade. De gamla sutto i sitt bo på den smärta
minareten, hvilade sig och hade ändå brådt med att glätta
fjädrarna och gnida med näbben på de röda strumporna. Så
lyfte de halsarna, helsade gravitetiskt och höjde hufvudet med
den höga pannan och de fina, glatta fjädrarna, och deras bruna
ögon lyste så klokt. Honungarna gingo gravitetiskt omkring
mellan de saftiga rören, sneglade efter de andra storkungarna,
gjorde bekantskaper och slukade vid hvart tredje steg en
groda eller gingo och dinglade med en liten orm; det tog sig
bra ut, trodde de, och det smakade. Hanungarna stälde till
gräl, slogo hvarandra med vingarna, höggo med näbben, ja,
stungo så att blodet rann, och så blef den förlofvad och den
förlofvad, både hanungarna och honungarna; det var ju det
de lefde för. De bygde bo och kommo sedan i nytt klammeri,
ty i de heta länderna äro de nu alla så hetsiga; men roligt
var det och i synnerhet en stor glädje för de gamla: allting
kläder ens ungar. Hvar dag var här solsken, hvar dag fullt
upp att äta, man behöfde endast tänka på att roa sig. — Men
inne i det rika slottet hos den egyptiske husvärden, såsom de
kallade honom, var glädjen alls icke hemma.
Den rike, mäktige herrn låg på en hvilsoffa, styf i alla sina
leder, utsträckt som en mumie, midt i den stora salen med
de brokigt målade väggarna; det var som om han legat i en
tulpan. Slägtingar och tjenare stodo omkring honom; död var
han icke, men man kunde ej heller riktigt säga att han lefde;
den räddande kärrblomman från de nordliga länderna, den
som skulle uppsökas och plockas af den som högst älskade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
