Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- 86. Dykungens dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ungar kunna hjelpas åt att föra dem dit, och om de bli oss
för besvärliga, så fins det under vägen tillräckligt med ställen
att dölja dem på till nästa flyttning. En svanhamn vore
visserligen tillräcklig för henne, men två äro bättre; det är bra
att ha mycket reskläder i ett nordligt land.
— Det får du ingen tack för, sade storkmor; men du är ju
herre i huset! Jag har ingenting att säga utom under
liggtiden.
*
I vikingaborgen vid Vildmossen, dit storkarna flögo mot
våren, hade den lilla flickan fått namn; Helga hade de kallat
henne, men detta namn var allt för vekt för ett sådant sinne
som det den vackraste skepnaden här hade. Månad efter
månad utvecklade det sig allt mera, och under årens lopp, medan
storkarna gjorde samma resor, om hösten till Nil, om våren
till Vildmossen, blef det lilla barnet stora flickan, och innan
man visste ordet af, var hon den vackraste jungfru om sexton
år, skön till skalet, men hård och sträf till kärnan, vildare
än de flesta i denna hårda, mörka tid.
Det var henne en fröjd att med sina hvita händer stänka
det ångande blodet af den slagtade offerhästen; hon bet i sin
vildhet af halsen på den svarta tupp, som offergoden skulle
slagta, och till sin fosterfar sade hon på fullt allvar:
— Komme din fiende och sloge tåg om bjelkändarna på
taket och lyfte det af din kammare, medan du sof, skulle jag
inte väcka dig, om jag kunde. Jag skulle inte höra det, till
den grad surrar det ännu för mig i det öra, hvarpå du för
åratal sedan gaf mig en örfil, du! Jag har godt minne, jag!
Men vikingen trodde icke på dessa ord; han var, liksom de
andra, dårad af hennes skönhet och visste icke heller, huru
både skinn och sinne vexlade hos liten Helga. Utan sadel
satt hon liksom fastvuxen vid hästen, som sprängde af i fullt
galopp, och hon hoppade icke af, om han än bets med andra
ondsinta hästar. Klädd som hon var, kastade hon sig ofta
från strandsluttningen ut i fjordens starka strömdrag och sam
vikingen till möte, då hans båt styrde mot land. Af sitt
vackra, långa hår skar hon den längsta locken och flätade sig
deraf en sträng till sin båge.
— Sjelfgjordt är välgjordt! sade hon.
Vikingsfrun var visserligen, efter tid och vana, stark i vilja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 06:20:44 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hcasob/2/0065.html
