Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 86. Dykungens dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lugna vattnet; det var sin mor hon såg, dykungens hustru,
prinsessan från Nils vatten.
Den döde kristne presten befalde, att den sofvande skulle
lyftas upp på hästen, men denne sjönk under bördan, som om
dess kropp endast varit en svepduk, som flyger i vinden; men
korsets tecken gjorde luftfantomet starkt, och alla tre redo de
bort till den fasta marken.
Då gol hanen i vikingens borg, och synerna upplöste sig i
dimma, som for bort i vinden, men midt emot hvarandra stodo
mor och dotter.
— Är det mig sjelf jag ser i det djupa vattnet? sade modern.
— Är det mig sjelf jag ser i den blanka skölden? utbrast
dottern, och de närmade sig hvarandra, bröst mot bröst, famn
i famn; starkast slog möderns hjerta, och hon förstod det.
— Mitt barn, mitt eget hjertas blomma! Min lotus från de
djupa vattnen!
Och hon omfamnade sitt barn och grät; tårarna voro ett
nytt lifvets, kärlekens dop för liten Helga.
— I svanhamn kom jag hit och kastade den af mig, sade
modern. Jag sjönk genom gungflyt, djupt ned i mossens dy,
hvilken som en mur slöt sig omkring mig. Men snart förnam
jag en friskare strömning; en kraft drog mig djupare och
djupare ned; jag kände sömnens tryck på mina ögonlock, jag
somnade, jag drömde — jag tyckte att jag åter låg i
Egyptens pyramid, men framför mig stod ännu den gungande
alstubben, som hade skrämt mig uppe på mossens yta. Jag
betraktade sprickorna i barken, och de lyste fram i färger och
blefvo hieroglyfer; det var mumiens fodral jag betraktade;
det brast, och ut derifrån trädde den tusenårige drotten,
mumieskepnaden, svart som beck, svartglänsande som
skogssnigeln eller den feta, svarta dyn, dykungen eller pyramidens
mumie, jag visste icke hvilketdera. Han slog sina armar
omkring mig, och det var som om jag skulle dö. Lifvet förnam
jag först åter vid att det blef varmt på mitt bröst och en
liten fågel slog der med vingarna, qvittrade och sjöng. Han
flög från mitt bröst högt mot det mörka, tunga taket, men
ett långt, grönt band höll honom ännu fast vid mig; jag hörde
och förstod hans längtans toner: Frihet! Solsken! Till fadern!
— Då tänkte jag på min far i hemmets solbelysta land, mitt
lif, min kärlek; och jag lossade bandet och lät honom flyga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
