Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 86. Dykungens dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bort — hem till fadern. Sedan den stunden har jag inte
drömt; jag sof en sömn så tung och lång, tills i denna stund
toner och doft lyfte och löste mig.
Det gröna bandet från moderns hjerta till fågelns vinge,
hvar fladdrade det nu, hvar låg det bortkastadt? Endast
storken hade sett det; bandet var den gröna stjelken, bandrosen
den lysande blomman, vaggan åt det barn, som nu hade vuxit
i skönhet och åter hvilade vid moderns hjerta.
Och medan de stodo der famn i famn, flög storkfar omkring
dem i kretsar, tog så fart bort till sitt bo, hemtade de
derstädes i åratal gömda fjäderhamnarna, kastade en till hvardera
af dem, och de slöto sig omkring dem, och de lyfte sig från
jorden som två hvita svanar.
— Låt oss nu tala! sade storkfar; nu förstå vi hvarandras
språk, om än näbben är annorlunda skapad på den ena fågeln
än på den andra. Det träffade sig så lyckligt som möjligt, att
I kommen nu i natt; i morgon hade vi varit borta, mor, jag
och ungarna. Vi flyga mot söder. Ja, se på mig; jag är ju
en gammal vän från Nillandet, och det är mor också; hon är
det dock mera i hjertat än med sladdran. Hon trodde alltid, att
prinsessan nog skulle reda sig. Jag och ungarna ha fört
svanhamnarna hit upp. Ack, hvad jag är glad, och hvad det var
lyckligt, att jag ännu var här! När dagen gryr, draga vi åstad,
ett stort storksällskap. Vi flyga förut, flygen bara bak efter,
så kunnen I inte taga miste om vägen! Jag och ungarna skola
nog också ha ett öga på er.
— Och lotusblomman, som jag skulle föra med mig, sade
den egyptiska prinsessan, hon flyger i svanhamn vid min sida.
Mitt hjertas blomma har jag med mig, sådan blef
upplösningen. Hemåt, hemåt!
Men Helga sade, att hon ej kunde lemna det danska landet,
innan hon ännu en gång hade sett sin fostermor, den
kärleksfulla vikingsfrun. I Helgas tankar kom nu hvarje vackert
minne, hvarje kärleksfullt ord, hvarje tår, som fostermodern
hade gråtit, och i detta ögonblick var det nästan som om hon
hållit mest af denna moder.
— Ja, vi måste till vikingagården, sade storkfar. Der vänta
ju mor och ungarna. Hvad de skola göra stora ögon och låta
sladdran gå! Ja, mor, hon säger då inte så mycket; hon är
kort och fyndig, och så menar hon det ännu bättre. Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
